En hyllning helt enkelt...
Förresten, är han inte lite lik Zlatan??
//Thomps
Snabbrecension av en smärtsam upplevelse
Chacha!
Som tidigare nämnt deltog jag i Lidingöloppet i helgen. Så här kommer lite tankar som sprang runt i huvudet under loppet:
Innan start: Äntligen dags, förberedelserna sista dagarna hade gått bra. Joggade lite, kändes hyfsat.
I startfållan: Vad fan tänkte jag på när jag anmälde mig, fattade jag inte hur långt 30 kilometer är??!
Startskottet går: Sjukt mycket folk, det är trångt, ramla inte nu Thomas, då kommer du dö!
500 meter: Tvärstopp i ledet av folk. Varför? Jaha, det var lite blött i gräset, då måste man springa runt. Jävla idioter, jag hatar alla. Sen sprang jag rakt igenom det blöta och plockade runt 300 placeringar...
1 km: Det är sjukt varmt då det springer folk max tre decimeter från varandra. Trångt, varmt och svettigt. Men rätt kul det här. Första kilometern på 4:45, exakt enligt planen!
2-13 km: Det rullar på, mer eller mindre jobbigt, håller perfekt fart. Shit, det kanske kommer gå bra det här.
14 km: Jag vill dö, det gör ont och inte ens kommit halvvägs. Men vad är det jag hör. En DJ i skogen som pumpar Black eyed peas på högsta volym. Fan va kul, nu orkar jag nog runt ändå!
15 km: Halvvägs, nu är det bara hem som gäller. Enkelt. Och fortfarande bra fart. Yeah!!!
18 km: Kilometern på 6:30, vad händer, det gör ont, jag går i uppförsbackarna, döden närmar sig med stormsteg. Jag kommer inte ta mig runt.
19-22 km: Nu gick det bättre igen men det är en molande smärta i exakt hela kroppen. Kilometrarna runt 5:00, helt ok!
23 km: Låt mig bara ligga ner och dö! Knät börjar göra riktigt ont, dvs springa 300 meter, gå 100 meter, springa 300 meter, gå 100 meter.
24 km: Kollar ner på GPS-klockan i tron om att jag sprungit snart en kilometer till, sanningen kissade på mig, jag hade kommit 200 meter sen sista gången jag kolla på klockan.
25 km: Abborrbacken, jag kommer knappt upp. Men sista fem kilometrarna nu!
26 km: Lite medvind kändes det som, kunde förlänga löpstunderna till 400 meter.
27 km: Tillfälliga hetsgråtattacker.
28 km: På gränsen till att stanna i en uppförsbacke, nej vänta, det gick inte uppför. Men ville stanna ändå.
29 km: Inne på sista kilometern. Blev det inte mer än så här?
30 km: Joggar i mål på 2:41 ungefär. Bitter över knäsmärtan men ändå rätt pigg.
Dagen efter: Sängliggandes, kommer jag någonsin bli utvilad.
Idag, två dagar efter: Jag vill ut på ett löppass!
Summa kardemumma: Det var sjukt kul! Det mest fascinerande är att jag lyckas lura mig själv hela tiden under loppet, märkligt då jag egentligen är sjukt smart. Men ändå så trodde jag att jag nästan var i mål när jag passerade 15 km...
//Thomps
STÖRRE ÄN NÅGONSIN! (2)
En minst sagt omskakande vecka har inneburit tuffa tider för viktökningsprojektet STÖRRE ÄN NÅGONSIN!
Närmare 40 timmar med endast en slät tallrik fil som näringsintag efter ett akutbesök gällande blindtarmen satte sina spår och fördömde en vecka som annars började lovande med två bra pass på gymmet. Nu visar vågen ännu lägre siffror, faktiskt lägre än de varit på flera år... Men bara att ta nya tag! Magsmärtorna finns i viss mån kvar men lättar lite för varje dag som går. Det är fortfarande svårt att äta stora mängder mat och dessutom omöjligt att träna på ett par dagar så nästa veckas resultat vågar jag inte sia om annat än att det måste bli bättre än dagens... :)
Under 70-strecket. Senast det hände minns jag knappt. Måste vara över två år sen.
Det enda som är STÖRRE ÄN NÅGONSIN! är nu differensen till målvikten. :)
För att citera en annan skön blogg:
Ha det king, tjingeling!
/Eder Anton.
Livskunskap
//Mz
"Man vänjer sig aldrig, man får leva med smärta."
Efter en dags plågat flängande mellan sängen och toan, i hopp om en vanlig matförgiftning eller magknip, ringer jag vid 19:30-tiden till morsan och förklarar bekymren. Innan dess är det bara Eklund och Pecka som vetat om mitt horisontalläge. Morsan säger åt mig att ta tag i saken och ringa sjukvårdsrådgivningen och sedermera även kvällsvårdcentralen. Blir vidare hänvisad till akutmottagningen i Lund för att riktiga "påffs" ska få ta sig en titt på fallet "den halvt döende Antoine".
Eklund och Pecka hjälper mig till akutmottagningen där jag möts av en kölappsreception med allt annat än serviceminded personal: "- Du kan sitta ner o vänta" är beskedet jag får. Det är bara det att jag inte kan sitta. Jag kan egentligen inte heller ligga ner, då magen gör uppror och bokstavligen vrider in mig i smärta. Efter 45 minuter går jag framåtböjd som en backhoppare fram till receptionen och berättar att jag inte fixar den här skiten längre. Jag får efter ett par minuter gå med in till ett rum där jag får en karg 70 centimeters brits att vila på. Timmarna går. En sur sköterska ber om pissprov och blodprov. Jag uppfyller hennes önskningar.
Eklund valde att lägga telefonen på ett, enligt honom, lämpligt ställe. Jag brydde mig inte, utan hade fullt upp med värk och frossa.
Sex och en halv timme efter ankomst till vad som offentligt kallas "akutmottagning" får jag för första gången en läkare som känner på magen. Hon är ursprungligen inte svensk och det är ibland svårt att höra vad hon säger. Jag berättar om att smärtan sitter mitt i magen, strax nedanför revbenen och att det gjort ont på det sättet hela dagen. Hon klämmer och trycker. Plötsligt gör det svinont! Hon trycker igen. "-Aaa-ha-haj", får jag fram och hon lugnar sig nån sekund för att sedan fråga på bruten svenska:
- Ant-hoon... varffor duy saeger dy ha ont miten po magen... neer jag tricker du haar ont höger om mageen?
Amen vafan, tänker jag. Här har jag varit fullständigt massakrerad av magsmärtor senaste 24 timmarna, förlåt mig tanten att jag inte reflekterat varifrån smärtan exakt kommer ifrån!
Hursomhelst visar blodproven höga levervärden och sjukt högt antal vita blodkroppar. Inflammation is going on! Jag får dröpp, smärtstillande spruta i 6-packet och blir vid 04:30-tiden upprullad till stället där tre andra, äldre människor redan ligger och krämpar. En har krockat med bilen, en annan kräks blod, en tredje har glassplitter i huden... och mitt ibland dessa stukade personer ligger jag. Det är dessutom omöjligt att sova när dessa tre turas om att nöjeshöja och sänka den ställbara sängen. Lägg där också till en konstant tutande av övervakningsmaskiner och ni förstår mitt sömnlösa tillstånd.
07:00 är jag less på beep-beepandet och ger mig upp för att ta reda på resultatet från de senaste proverna. Jag hinner knappt resa mig förrän jag överrumplas av en kirurg som sitter inne med svaren: Allt pekar på inflammation i gallblåsa/blindtarmsområdet. Klämtesten säger blindtarmen varför jag börjar förberedas för operation. Ett par timmar senare stegar en ny snubbe med Janne Josefsonröst in och trycker sedvanligt på min numera välkända kista. Han tycker det har gått tillbaka. Väntan följer. Beslut kommer sedan att vi struntar i operationen och skickar hem grabben istället.
Det hela var lika typiskt som tydligt: När jag behövde hjälp blev jag hänvisad att vänta - när väntan var över behövde jag inte längre hjälp.
Välfärdssamhället må innehålla mycket men säker och trygg vård ingår alltmer sannolikt INTE i det epitetet. Vad skulle jag gjort för att få hjälp tidigare? Lagt mig i en korridor och skrikit? Jag förklarade ju åtminstone för Pecka att jag var döende både en och två gånger. Vad mer kan jag göra? Att dessutom bli bemött av råa skåningar på en akutmottagning gjorde inte saken bättre. Jag hörde mig själv muttra: "Jävla individualister!" flertalet gånger, och det värsta är att jag vet att jag har rätt.
Jag lämnar sjukhuset upplyst om att sydligare breddgrader inte har inneburit ett varmare samhällsklimat - snarare tvärtom.
Avslutningsvis ett stort tack till Malin vars insats gjorde att jag fick tag på en bastubadande Eklund tillika dito Petter. De två sistnämnda ska också ha stort tack för uppoffrande av tid och energi att hjälpa respektive sällskapa mig genom kraftig smärta och långa timmar! När jag kved att nu dör jag sa Pecka bara hela tiden nej nej, det är ju full omgång i hockeyn imorrn! Låter det vara osagt om det var det som fick mig att överleva men vid liv är jag fortfarande i alla fall. :)
/Eder Anton.
Nya tuffa Sverige!
Det är många som pratar om nya tuffa Sverige. Personligen har jag tyckt det är trams. Ända tills nu. Nu är råttet mågat helt enkelt. Jag blir så jävla lack på den här situationen. Nåväl, så här är det. En vän till mig har råkat ut för en sak. Jag loggade in., eh, han loggade in på Blackboard (som är ett system för att ta del av information från kurserna man läser). Jag upptäcker, eh, han upptäcker att en gruppmedlem skickat ett meddelande till oss andra i gruppen. I meddelandet läser jag, nej, han läser att:
"Nu har jag ren skrivit intervju formuläret."
Bifogat i meddelandet finns också en fil vid namn "Intervju formulär".
Tillägg till det hela är att personen som skickat detta har gissningsvis 300 högskolepoäng. Hur fan gick det till?
Jag tänkte, eller nej min vän tänkte skicka ett brev till Sverigedemokraterna så tar någon i riksdagen tag i situationen.
Två smånotiser som ter sig bleka i sammanhanget. Jag har ny dator. För de som levt lite närmare mig sista året så förstår ni att jag nu får ut ungefär två timmar mer av varje dag då jag spar in väntetid. Notis två, jag ska springa Lidingöloppet på lördag. Det är sjukt långt!
Slänger med en intervju med Nordpolen som är konstigt. Men genialt bra musik. John Travolta är favoritlåten just nu.
///En bitter och jävlig Thomas!
STÖRRE ÄN NÅGONSIN!
(Bild från januari -09. Tidpunkt för rekordnoteringen 73,9 kg.)
Läget är något annorlunda mot den tidigare utmaningen (som jag för övrigt samlat i en egen kategori i högerspalten) med ny stad, nytt gym och avsaknad av privat kök. Utgångsvikten är dessutom till och med lägre än vid förra omgången och står på föga imponerande 70,4 kilo.
Målet denna gång är inte direkt uttalat utan fokuserar snarare på att slå det som uppnåddes senast. Måhända att det bara diffar ett kilo, men att sänka målsättningen borde ju rimligen också innebära att jag ha en möjlighet att nå de hägrande siffrorna den här gången! Därför är siktet nu inställt på att klå 73,9 kilo som var högsta toppnoteringen från Projekt Viktökning!
Rapportering kommer att ske löpande på bloggen varje helg!
/ Eder Anton.
SWaG iN BAG!
/Eder Anton.
Sminklådan var stor som en resväska!
Idag spenderade jag förmiddagen i den kungliga Hufvudstaden och närmare bestämt sittandes i en stol på Make Up Institute Stockholm.
Jag hade fått mitt första modelljobb, vilket har betyder att jag har ätit bomull de senaste veckorna, har hört att modeller gör det för att dämpa hunger och hålla sig smala. Catwalken får vänta en stund till för nu var det dags för en sminkning på temat fantasy.
Min sminkös för dagen var Josefin Abrahamsson a.k.a Carros syrra, som utbildar sig till Make up artist, och behövde någon att måla på.
Eftersom temat var fantasy satte jag mig i sminkstolen med en förhoppning och mental bild av det slutgiltiga resultatet som jag trodde skulle se ut ungefär så här:
En Orch från Sagan om ringen.
Eller en osynlighetssminkning har också varit coolt!
Nazgûl, från samma trilogi som ovan.
Josefin hade en helt annan bild som hon ville förmedla, våra idéer låg en bit ifrån varandra.
Såhär lagom i valtider blev jag alltså märkt med ett politiskt förtecken. Har dock på ryktesväg hört att de tänker införa ett VASK-bidrag, det vill säga på krogen en statligt finansierad flaska skumpa, endast avsedd för att hällas direkt i slasken.
Det blev en mycket snygg fantasyros, Josefin gjorde ett grymt bra jobb när hon på fri hand målade blomman på en timme.
//Matz
Looking for the time that I spent. Looking at yesterday and wonder where the hell it went.
Kikade av okänd anledning in på Resdagboken.se för att kolla gamla inlägg av mina kamrater.
Jag hade glömt bort det här. :)
/Eder Anton.
Två på en dag om det är länge sen
Jag har ju bytit inriktning och försöker smalna av den Überbreda utbildningen folkhälsovetenskap till något mer nischat, det vill säga arbetslivsvetenskap.
Det innebär ja att en hel del ny kurslitteratur måste införskaffas. Idag när boken "Arbetsmarknaden" kom hem så slog det mig att omslaget påminde om något jag sett tidigare.
"Arbetsmarknaden" Om; arbetsmarknadsteori och politik.
Den liknar nästan skrämmande:
"Spelet"
Som handlar ett sällskap män som ägnat sitt liv åt "förförelsekonsten" och hur de på kortast möjliga tid ska manipulerar kvinnor till att ligga med dem.
"Arbetsmarknaden" utkom 2006, det vill säga ett år efter "Spelet". Frågan som uppstår är ju vilka underliggande toner som ska tolkas in i boken, och vilken "arbetsmarknad" är det egentligen författaren syftar på?
Har inte läst den än, men ser fram emot det.
//Matz
Flervetenskaplig falang fortsätter för flera frustrerades förtret.
På väg hem från högskolan idag gick jag förbi en byggarbetsplats där fasaderna på ett hyreshus håller på att renoveras, detta är på inget sätt anmärkningsvärt. Det som bör uppmärksammas är den genomslagskraft det hälsofrämjande arbete haft inom byggsektorn.
Att man väljer att ta ut sin friskvårdstimme är i sig bra, att man faktiskt gör någon fysisk aktivitet under dessa 60 minuter är bättre.
Men att visa sin arbetsgivare sin fullständiga lojalitet, och samtidigt ta sitt samhälliga ansvar och utföra den dagliga dosen av motion i direkt anslutning till arbetsplatsen är nästan intill en folkhälsoutopi och det yttersta måttet på en mönstermedborgare.
I förgrunden till skymtas en högteknologisk spinningmaskin och i bakgrunden fortlöper fasadarbetet.
Bilden ringar in det svårfångade begreppet; humankapital, genom kombinationen av produkterna utbildning och hälsa.
//Matz
Det eviga sökandet.
Hursomhelst, när det bara är två kvar att servera; Gugge och Malin, frågar kyparen om vem som beställde en "och-så-säger-han-ett-namn-på-burgare-som-ingen-beställt"... Det blir tyst och uppstår viss förvirring eftersom ingen vill kännas vid nämnda burgare. Gugge bestämmer sig för att hjälpa till och säger: "- Jag beställde en med aborigin". Kyparen förstår inte det roliga men kommer i samma sekvens på att han blandat ihop två liknande burgarmenyer och allting löser sig.
Så här i efterhand är det dock fortfarande kul att Gugge hävdade att han beställt en burgare med australisk urbefolkning.
Namnens likhet till trots är det viss skillnad på en aborigin...
...och en aubergine. :)
/Eder Anton.
Life is demanding without understanding!
* Förväntningarna på studentliv och gemenskap har infriats med råge och jag har faktiskt redan hunnit vara en smula delaktig i PA-programmets nollningsaktiviteter med allt vad det innebär. En viss förvirring uppstod när sånär som samtliga undrade vem den nya killen var och varför han var med. "- Eeeh... alltså jag känner Gugge" var mitt ytterst vaga svar på frågorna som haglade. Min något klena anledning till trots var det inga problem att vara med i sällskapet och klockan halv nio samma kväll som jag anlände stod jag i Stadsparken och dansade fritt till tonerna av E-types "Russian Lullaby" som pumpades ut från en portabel partymaskin!
* Mina farhågor rörande den röriga dialekten har visat sig vara aningen överskattade. Brudar som pratar skånska gillar jag. Killar som gör det... Kanske är det för att de allt som oftast, i smått kritiserande ordalag, använder uttryck som: "Serrriöst?!". Som i: "Alltså, serriööst, har du äntä sätt den filmen?! Alltså, SERRIÖÖST?!"
En annan anledning till skepsis hände nyligen i det gemensamma köket där en flyktigt bekant korridorare skulle vara lite schysst och inleda ett samtal med meningen: "Haeaeese ha pimää poe Öegees ikveää??!" Jag fattade inte ett skit och kände att det var bäst att hålla käft för att inte svara på nåt jag inte förstod. En halv minuts tänkande senare kom jag på att han nog undrade om inte Nationen ÖG hade premiär ikväll och om jag inte skulle dit. Så dags då. Men men, det går bättre än väntat och jag har flertalet gånger kommit på mig själv svara jakande med ett stönande: "jie-ah".
* Om vi ska snacka brudar... så har jag inte mer att tillägga mer än att snygghet sannolikt korrelerar med hur långt söderut i landet du befinner dig. Västerås - ok, Östergötland - mm! och Skåne - Awesome! Smala, brunbrända ben har fullständigt sköljt över mig ända sen jag steg av vid tågstationen. Några gånger har jag till och med fått hoppa av och leda cykeln för att jag inte ska vara en fara för mig själv och andra i trafiken. Total awesomeness!
Som om det inte vore nog vann ett roligt spelande svenskt landslag idag sin första match på resan mot ett nytt EM-slutspel! Firas med glada bilder från Berlin 2006 ovan och Salzburg 2008 nedan!
/Eder Anton.
