Chacha!

Som tidigare nämnt deltog jag i Lidingöloppet i helgen. Så här kommer lite tankar som sprang runt i huvudet under loppet:

Innan start: Äntligen dags, förberedelserna sista dagarna hade gått bra. Joggade lite, kändes hyfsat.
I startfållan: Vad fan tänkte jag på när jag anmälde mig, fattade jag inte hur långt 30 kilometer är??!
Startskottet går: Sjukt mycket folk, det är trångt, ramla inte nu Thomas, då kommer du dö!
500 meter: Tvärstopp i ledet av folk. Varför? Jaha, det var lite blött i gräset, då måste man springa runt. Jävla idioter, jag hatar alla. Sen sprang jag rakt igenom det blöta och plockade runt 300 placeringar...
1 km: Det är sjukt varmt då det springer folk max tre decimeter från varandra. Trångt, varmt och svettigt. Men rätt kul det här. Första kilometern på 4:45, exakt enligt planen!
2-13 km: Det rullar på, mer eller mindre jobbigt, håller perfekt fart. Shit, det kanske kommer gå bra det här.
14 km: Jag vill dö, det gör ont och inte ens kommit halvvägs. Men vad är det jag hör. En DJ i skogen som pumpar Black eyed peas på högsta volym. Fan va kul, nu orkar jag nog runt ändå!
15 km: Halvvägs, nu är det bara hem som gäller. Enkelt. Och fortfarande bra fart. Yeah!!!
18 km: Kilometern på 6:30, vad händer, det gör ont, jag går i uppförsbackarna, döden närmar sig med stormsteg. Jag kommer inte ta mig runt.
19-22 km: Nu gick det bättre igen men det är en molande smärta i exakt hela kroppen. Kilometrarna runt 5:00, helt ok!
23 km: Låt mig bara ligga ner och dö! Knät börjar göra riktigt ont, dvs springa 300 meter, gå 100 meter, springa 300 meter, gå 100 meter.
24 km: Kollar ner på GPS-klockan i tron om att jag sprungit snart en kilometer till, sanningen kissade på mig, jag hade kommit 200 meter sen sista gången jag kolla på klockan.
25 km: Abborrbacken, jag kommer knappt upp. Men sista fem kilometrarna nu!
26 km: Lite medvind kändes det som, kunde förlänga löpstunderna till 400 meter.
27 km: Tillfälliga hetsgråtattacker.
28 km: På gränsen till att stanna i en uppförsbacke, nej vänta, det gick inte uppför. Men ville stanna ändå.
29 km: Inne på sista kilometern. Blev det inte mer än så här?
30 km: Joggar i mål på 2:41 ungefär. Bitter över knäsmärtan men ändå rätt pigg.
Dagen efter: Sängliggandes, kommer jag någonsin bli utvilad.
Idag, två dagar efter: Jag vill ut på ett löppass!

Summa kardemumma: Det var sjukt kul! Det mest fascinerande är att jag lyckas lura mig själv hela tiden under loppet, märkligt då jag egentligen är sjukt smart. Men ändå så trodde jag att jag nästan var i mål när jag passerade 15 km...

//Thomps