Jag tror det var i mitten på förra sommaren. Tillsammans med kompisgänget var jag ute på grannkommunens stolthet Harrys när jag plötsligt såg ett ansikte jag väl kände igen. Där stod hon igen efter fem års bortavaro, bruden jag snöat in på strax efter avslutat gymnasium. Då hade hon nyligen gjort slut med sin kille efter en relativt lång relation. Att det sedan var HON som låg på för att träffas över fikor och dylikt gjorde att jag till slut la ihop ett och ett och konfronterade henne med att jag nog minsann hade känslor för henne också. 

Lika förvånad som jag blivit att hon "raggade" upp mig - lika förvånad blev hon över att jag tolkat det som att det var någonting på gång. Och det är klart, det här var på den tiden jag försökte vara öppensinnad och faktiskt gav vänskapligt umgänge man-kvinna (pojke-flicka) en chans.

Det slutade med att jag lärde mig två saker. Ett: Det är sällan rätt att gå emot sina instinkter och två: jag är inte den som är den som är den som umgås med kvinnliga vänner.

 

Så här i efterhand kan jag i alla fall se tillbaks på det och känna viss glädje över att jag trots allt mentalt kaos och hjärtslitande känslor klyschigt nog kom ut starkare på andra sidan. Man måste som sagt testa allt - annars får man ingenting veta!

Men åter till förra sommaren. Facebook hade redan informerat mig om faktumet men där var han nu livs levande och alldeles framför mig: hennes nya pojkvän. 

- "Heeej Anton!" 

- "Det här är Martin. Martin det här är Anton...", fortsätter hon och jag märker hur hon famlar efter vad hon ska introducera mig som.

 

Vad kallade du mig!? tänkte jag som hastigast men fick inte ur mig mer än ett ytterst vänligt "hej" och en handskakning. Efteråt kokade jag av ilska över att ha tillåtet mig själv att bli så förnedrad. Ingen kallar mig för världens bästa killkompis! INGEN! Där går fan gränsen. Jag är inte någon tjejs bästa killkompis. Det ska världen ha klart för sig!

 

 

Hösten 2005 gick en serie på SVT som hette "Lite som du" och som tog upp just den här problematiken: 

"Det finns dom som säger att man inte kan ha några vänner av det motsatta könet.
Att kärleken alltid förr eller senare kommer emellan.
Och det säger dom som om det vore livets mest bittra sanning.
När det i själva verket är precis tvärtom!"


Lite förenklat har poeterna i Bunkagänget utarbetat teorin att om tjejen är snygg vill man ligga med utsidan. Är tjejen istället trevlig och smart vill man ligga med insidan.*

Och så måste det få lov att vara utan att det är något fel med det.

För att citera en tråd på Flashback angående tjejer och vänskap:
"Givetvis finns det många som man är vän med men aldrig skulle få för sig att umgås på tu man hand med. För när det gäller att bara "hänga" så är det ju roligare att hänga med grabbarna då man kan göra grabbiga saker som xbox,lyfta tunga saker eller se vem som kan kasta längst."

Det hade kunnat vara jag som skrivit det.
/ Eder Antoine

*Förutsatt att bruden inte tillhör kategorin "skadat gods". Då vill man helst bara därifrån.