Jag var ute på sta´n idag och andrahandshandlade (vilket jävla ord det blev i utskrivet i text), nåja. Framför mig på Kungsgatans trottoar går en pappa i 30-årsåldern med sin ungefär fyra år gamla son. Sonen kör på egen hand sin barnvagn, som han själv borde sitta i! Då får ekipaget, far, son och barnvagn möte med ett par fotgängare. Sonen som kör barnvagnen har blicken rätt ned i asfalten och har ingen aning om vad som händer framför fordonet. Naturligtvis styr han barnvagnen rätt mot det promenerande paret så de får stanna för att inte bli påkörda. 

 

Pappan hugger tag i vagnen och styr undan samtidigt som han säger: 

 

Ursäkta oss, vi freebasade lite!

 

Jamendåså…. Intressant extrainformation om anledningen till kursavvikelsen föresten.

 

Som en reflektion på Antoines inlägg om moderna hemmasnickrade barnnamn vill jag slå ett slag för två fina gamla fornnordiska namn: Sula och Halvdan. Det döps alldeles för få ungar med dessa förtjusande tilltalsnamn.

 

Sen måste jag få avsluta med en ordgåta som jag kom på när jag var ute och löptränade idag:

 

Vet du vad den blinde lingvistikern har för typ av ledarhund?

 

Svaret publiceras som en ”kommentar”

 

 

/Mz  

För ett tag sedan var jag på sjukhuset och kollade runt lite, helt enkelt för att väntsalen till busstrafiken ligger inne i sjukhuset. Då hittade jag en skylt som jag inte sett någonstans tidigare, det stod:

 

 

Först trodde jag att det kanske var en massa sådana här:

 

Men det var det inte, utan det var en sådan här istället:

 

Strunt samma, min fundering är varför det som för mig alltid varit känt som Kebabrulle nu är Rullkebab, vad är skillnaden? Igår var det Kulturnatta i Umeå, det vill säga att olika uppträdanden och aktiviteter i kulturens namn ägde rum i stadskärnan. Det var allmän marknadsstämning i stan och givetvis fanns det också en massa gatukök med mat. Snabbmatsexponeringen var total, liksom förvirringen över att se kebabrullar och rullkebaber säljas till höger och vänster. Det låter ju inte klokt i plural heller.

Jag hade en ypperlig möjlighet att gå fram till någon försäljare och fråga vad skillnaden består i. I stundens ingivelse var jag också när att göra det. Men så slog min fördomsfullhet till, och jag fick för mig att snabbmatsförsäljarna inte alls var intresserade av att diskutera de praktiska implikationerna av deras semantiska konstruktioner. Samt de förödande pragmatiska konsekvenserna för konsumenter när tydliga distinktioner mellan olika begrepp saknas. Innebörden i begreppet är fortfarande otydligt liksom innehållet i själva rullkebaben. Tolkningsutrymmet är enormt och ännu större är risken för missförstånd. Såvitt jag vet kan en rullkebab lika gärna vara en kebab med hjul!?

 

/Mz

Idag var jag på föreläsning på universitet, Lars Ohly talade om konsten i samhället ur ett demokratiperspektiv. Som den kulturarbetare jag är, kände jag att detta måste höras. Nog om detta nu, Ohlys tal var det som fastnade i huvudet, men på näthinnan finns en annan bild kvar. Jag har ingen eget foto, tyvärr, men alla som har varit på en föreläsning känner igen dem. De där människorna som kommer lite för sent in, eller går strax innan föreläsningen är slut. Det kan väl vara ok i sig, man kan ju ha en mängd giltiga skäl att göra så.

 

Men de jag talar om är de som ska ta sig in eller ut ur salen på ett ”diskret” sätt. Diskret betyder alltså för dem, till att börja med; krumma ryggen som en 90-åring, sedan med autistisk tågång, antingen i ultrarapid eller i snabbt tempo rycka fram över golvet med så höga knäuppdragningar att käken får agera stoppled istället för höftkulan. Denna förflyttning utsmyckas med ett extremt fastfruset och förskräckt leende.

 

Allvarligt, det här måste vara det mest kontraproduktiva man kan göra om man ostört ska smyga omkring bland en samling tysta och koncentrerade människor. För hur brukar folk reagera när andra beter sig underligt, man kollar ju! Tipset är; gå normalt så kommer inte folk att bry sig, går du som om du spelar efterbliven i en Stefan &Krister-buskis så får du lite oönskat uppmärksamhet.

 

/Mz

Jag har ju tidigare gett ett löfte om att öka produktionen av konstobjekt, så här ser senaste projektskissen ut till min kommande installation:

Hallå!

Äntligen! Tidigare idag hände det, jag träffade Suzanne på Media Markt. Suzanne Router alltså, eller rååjter, som en kund på Data Corner envisades med att säga. Säljaren på Data Corner vände snabbt kappan och började också uttala det; rååjter, det är målgruppsanpassat säljsnack, ”man ska tala till bönder på bönders språk och med de lärde män på Latin”.

I alla fall så beror mina glesa inlägg på att jag varit nätlös ett par månader och därigenom exkluderad från en del av samhället. Nu är problemet löst och jag ska vara tillbaka, om man nu kan vara tillbaka från något som aldrig varit. Det var ju inte så att mina inlägg publicerades med en frekvens som överbelastade stadsnätet direkt, men kul att vara med igen.

Känner däremot att kraven har skruvats upp något enormt på mig då jag i tidigare inlägg kallats för ”Världens mest varierade skribent” och det förväntas komma hysteriska inlägg. Visserligen bara ord från Thomas och Anton, men de läser ändå ganska ofta.

Ja ja, är hög tid att bidra så man förtjänar att spegla sig i kvalitetsbloggningens glans, men först sova.

//Mz    

Under julen är ju maten lite central för samtliga sammankomster, i detta sammanhang kallad julmat, ungefär som mat från Kina kallas kinamat.  

Uppskattar själv dopp i grytan som är den viktigaste rätten på julbordet, hörs ju på namnet doppardagen att doppet utgör grunden för julbordet och är en traditionell del av utbudet. 

Senaste timmarna har spenderats åt att titta på lokal nostalgi i form av en dokumentärfilm om Nora från 40 & 50-talet. Lite oväntat dök min farmor upp i ett inslag och kommenterade  explosionsolyckan i Gyttorp - 64 på Nitro Nobel. 

  


Det finns ju andra delikatesser på julbordet som tillexempel lutfisk. Man hur var det nu, hur mycket lutar den när den lutar som mest?




Nu ska jag slipa vidare på rimmen till nästa klappbyte.

//M to the Z

Är nu tillbaka i det lilla Nora för att tillbringa några dagar under jul. Man vet att man börjar närma sig småstaden när en tjej på bussen börjar sjunga med i musiken från sin ipod och får feeling på refrängen

- Dragostea din tei nu ma nu ma iei nu ma nu ma nu ma iei


Jag är sällan "hemma" så det brukar alltid ha hänt något mellan besöken. Nu tillexempel hittade jag två nya saker som jag inte sett tidigare.

Det ena var morfars gamla pipa i originaletui.

 

Det andra var ett nyrenoverat badrum.




Love actually rullar här på tv:n i bakgrunden, kommer ihåg första gången jag så den då jag i slutet av filmen står upp i soffan och applåderar, komme nog icke att ske nu



//Matz

Det här är väl en fin tradition som fortfarande finns kvar. Att nära in på 2000-talets första decennium fortfarande kunna åka skridskor mitt i stan på en handspolad plan är lite charmigt tycker jag. 



Just denna vinkel blev kanske inte så charmig, om man inte gillar rastgåden på en sluten anstalt. 

Eftersom vi har en vinter i Sverige är skridskoåkning en viktig del av kulturarvet att vårda och värna om, precis som att vi har sjöar och därför har en skyldighet att lära oss att simma. 

Kan förstå om många förknippar skridskoåkning med vinterhalvårets gymnastikplåga, undermålig utrustning och slöa skridskor tillhandahållna av läroverket.



Har själv sett tappra försök att lönlöst försöka skärpa upp skenan mot en gråsten, naturligtvis dömt att misslyckas men uppskattar viljan att förbättra situationen och så var det framförallt underhållande att se.

Är ju själv tränarson och åkte naturligtvis alltid på nyslipat. 

//Matz