Tio clementiner på en dag är inget ovanligt.

Den folkkäre fjortisikonen som var kung i Tylösand har i dagarna valt att lägga ner sin beryktade web-log... Det råder naturligtvis därför en stor sorg i bloggvärlden just nu men sätter samtidigt fingret på hur det svenska folket är förtjänta och i behov av en manlig kvalitetsblogg. Just därför känner jag vikten av att hålla denna enastående sida vid liv ytterligare ett tag. Idag blir det i punktform med de senaste av reflektioner från rikets mer sydliga delar.

* Överallt på teve och var man än tittar är det mödrar! På teve är dom nyss fyllda 16. I mataffären är dom 26 och har barnvagnar breda som skrivbord. Uppvisande av hänsyn ingick inte på "Att-bli-mamma-kursen" varför dessa marodörer plöjer sin väg fram, ignorerandes vanliga fotgängare. Senaste besöket på Erikshjälpen nere i stan framkallade både frustration och ironi när klientelet i butiken mestadels bestod av morsor med pansarvagnar och överåriga pensionärer med sin motsvarighet i form av rullatorer. Trängseln var total! :)

* Ett annat mänskligt beteende att beakta är vid övergångsställena. I tid och otid har jag noterat ett fascinerande fenomen för vilket jag ännu saknar svar på. För trots att den kvadratiska rutan lyser så starkt den bara kan för att någon tryckt på den grå knappen och fått ett "piip" som kvitto envisas nästa person till platsen likväl med att trycka på samma knapp - fastän det redan lyste om den kvadratiska rutan! :) Vadan detta?

* Willys här på området Delphi levererar. Inte bara billig kesella utan även i form av roligt skrivna erbjudanden och infoskyltar.




Snarare: "mat jag gillar - stavning jag hatar". ;)

* Lund är en cykelstad. Det har jag sedan länge fått erfara. I början var det aningens knepigt att veta hur man på detta tvåhjuliga fordon skulle uppföra sig mitt ibland långtradarna och personbilar men efter ett par veckor är nu uppmärksamheten och skärpan på topp varje gång jag ger mig ut. Idag gick det dock inte riktigt som planerat. På kullerstensgatan som leder ner till stan blev jag och min följeslagare Pecka omkörda av en vinröd Volvo. Inget konstigt med det om det inte vore för den illavarslande "Övningskör"-skylten på bakluckan som i samma stund jag såg den som på kommando skapade ett obehag i hela min cyklande kropp... 

Chauffören är precis så ouppmärksam en hormonstinn 16-17-åring kan vara och uppfattar i samma stund han ska köra om Pecka (som kör först) att han får möte med en lastbil... Efter att från början ha haft en alldeles för hög fart för en nybörjare bromsar han tvärt och står i det närmaste still nån sekund. Långtradaren tar det lilla lugna och håller sig på sin kant. Något som föraren i den vinröda övningsvolvon då också beslutar sig för att göra. Sakta drar han sig ut mot vägens högra kant. Själv inser jag att jag har för hög fart för att vara säker på att en tvärnit ska undhjälpa en kollision efter förarens nyckfulla beslut att spärra min väg framåt. Svänga till höger är det heller inte tal om då det där går en 15 cm hög trottoarkant. Jag trampar och hoppas på det bästa och samtidigt som jag är parallellt med bilen skriker jag: "Fan Pecka! Det här känns inte alls braaa!". Jag hinner dock precis och slinker undan den körkortssuktande odågan som förhoppningsvis lärt sig att se sig omkring lite noggrannare framöver.

Med 16-veckorsfrilla /Eder Anton. 

Modern handlingskraft

Studentlivet är till mångt och mycket alldeles förträffligt men i det har jag lagt märke till en sak som bara stört mig mer och mer på sistone: Kravet att alltid vara politiskt korrekt.

Överallt på facebook har småpräktiga världsförbättrare ägnat avsevärd tid åt att göra ett tydligt (och socialt supportat) statement och via sin profilbild tagit ställning för än det ena än det andra. Det ska samlas billiga poäng där det måste bevisas:
"jag är ingen rasist, det är minsann bäst jag gastar motsatsen!".

Det gör mig bara så trött.

Visst, opinionen säger säkert att det är bra att folk bryr sig, men vilken skillnad gör det egentligen? På 60-talet demonstrerade människor mot krig i Vietnam, kedjade fast sig i fällningshotade almar och ockuperade kårhus.

Att visa handlingskraft på 2010-talet är att ladda ner en app som konverterar din profilbild på facebook till en profilbild som till omvärlden signalerar att så här tycker jag... wow, vilket engagemang och vilket statement.  

Min enda gud tillika profilbild för tillfället - Kenny Powers.

Kanske är det så att det här inlägget skrivs endast utifrån det dåliga samvete all denna skenhelighet orsakat? Kanske sällar sig ytterligare några vibrerande stämband till den befintliga kakofoni av röster som redan efter mig skriker: "bitter!"?

Men man behöver inte vara bitter för att man förstår saker.

Själv ser jag det som mitt sätt att fortsätta svälja allt på tvären - att vägra köpa allt som bara kommer i min väg. Det är väl att vara opinionsbildare om något...?

/Eder A.


RSS 2.0