Det senaste 1½ dygnet har varit turbulent. Natten till den 22:e september vaknar jag vid 02:30-tiden för att göra nummer ett. Allt går planenligt men samtidigt märker jag en smärta i magen som inte brukar vara där. Försöker somna om men lyckas inte. Klockan 07:00 gör en första Ipren entré och jag lyckas sova två timmar. Dunkar in den sedvanliga tallriken fil på morgonkvisten men allt känns inte som det brukar. Får ställa in gruppträffen i skolan och försöker vila mig igenom det värsta. Ingenting förändras och varken sitta eller ligga ner hjälper överhuvudtaget.

Efter en dags plågat flängande mellan sängen och toan, i hopp om en vanlig matförgiftning eller magknip, ringer jag vid 19:30-tiden till morsan och förklarar bekymren. Innan dess är det bara Eklund och Pecka som vetat om mitt horisontalläge. Morsan säger åt mig att ta tag i saken och ringa sjukvårdsrådgivningen och sedermera även kvällsvårdcentralen. Blir vidare hänvisad till akutmottagningen i Lund för att riktiga "påffs" ska få ta sig en titt på fallet "den halvt döende Antoine".

Eklund och Pecka hjälper mig till akutmottagningen där jag möts av en kölappsreception med allt annat än serviceminded personal: "- Du kan sitta ner o vänta" är beskedet jag får. Det är bara det att jag inte kan sitta. Jag kan egentligen inte heller ligga ner, då magen gör uppror och bokstavligen vrider in mig i smärta. Efter 45 minuter går jag framåtböjd som en backhoppare fram till receptionen och berättar att jag inte fixar den här skiten längre. Jag får efter ett par minuter gå med in till ett rum där jag får en karg 70 centimeters brits att vila på. Timmarna går. En sur sköterska ber om pissprov och blodprov. Jag uppfyller hennes önskningar.

Eklund valde att lägga telefonen på ett, enligt honom, lämpligt ställe. Jag brydde mig inte, utan hade fullt upp med värk och frossa. 

Sex och en halv timme efter ankomst till vad som offentligt kallas "akutmottagning" får jag för första gången en läkare som känner på magen. Hon är ursprungligen inte svensk och det är ibland svårt att höra vad hon säger. Jag berättar om att smärtan sitter mitt i magen, strax nedanför revbenen och att det gjort ont på det sättet hela dagen. Hon klämmer och trycker. Plötsligt gör det svinont! Hon trycker igen. "-Aaa-ha-haj", får jag fram och hon lugnar sig nån sekund för att sedan fråga på bruten svenska:
- Ant-hoon... varffor duy saeger dy ha ont miten po magen... neer jag tricker du haar ont höger om mageen?

Amen vafan, tänker jag. Här har jag varit fullständigt massakrerad av magsmärtor senaste 24 timmarna, förlåt mig tanten att jag inte reflekterat varifrån smärtan exakt kommer ifrån!

Hursomhelst visar blodproven höga levervärden och sjukt högt antal vita blodkroppar. Inflammation is going on! Jag får dröpp, smärtstillande spruta i 6-packet och blir vid 04:30-tiden upprullad till stället där tre andra, äldre människor redan ligger och krämpar. En har krockat med bilen, en annan kräks blod, en tredje har glassplitter i huden... och mitt ibland dessa stukade personer ligger jag. Det är dessutom omöjligt att sova när dessa tre turas om att nöjeshöja och sänka den ställbara sängen. Lägg där också till en konstant tutande av övervakningsmaskiner och ni förstår mitt sömnlösa tillstånd.

07:00 är jag less på beep-beepandet och ger mig upp för att ta reda på resultatet från de senaste proverna. Jag hinner knappt resa mig förrän jag överrumplas av en kirurg som sitter inne med svaren: Allt pekar på inflammation i gallblåsa/blindtarmsområdet. Klämtesten säger blindtarmen varför jag börjar förberedas för operation. Ett par timmar senare stegar en ny snubbe med Janne Josefsonröst in och trycker sedvanligt på min numera välkända kista. Han tycker det har gått tillbaka. Väntan följer. Beslut kommer sedan att vi struntar i operationen och skickar hem grabben istället.

Det hela var lika typiskt som tydligt: När jag behövde hjälp blev jag hänvisad att vänta -  när väntan var över behövde jag inte längre hjälp.





Välfärdssamhället må innehålla mycket men säker och trygg vård ingår alltmer sannolikt INTE i det epitetet. Vad skulle jag gjort för att få hjälp tidigare? Lagt mig i en korridor och skrikit? Jag förklarade ju åtminstone för Pecka att jag var döende både en och två gånger. Vad mer kan jag göra? Att dessutom bli bemött av råa skåningar på en akutmottagning gjorde inte saken bättre. Jag hörde mig själv muttra: "Jävla individualister!" flertalet gånger, och det värsta är att jag vet att jag har rätt.

Jag lämnar sjukhuset upplyst om att sydligare breddgrader inte har inneburit ett varmare samhällsklimat - snarare tvärtom.

Avslutningsvis ett stort tack till Malin vars insats gjorde att jag fick tag på en bastubadande Eklund tillika dito Petter. De två sistnämnda ska också ha stort tack för uppoffrande av tid och energi att hjälpa respektive sällskapa mig genom kraftig smärta och långa timmar! När jag kved att nu dör jag sa Pecka bara hela tiden nej nej, det är ju full omgång i hockeyn imorrn! Låter det vara osagt om det var det som fick mig att överleva men vid liv är jag fortfarande i alla fall. :)

/Eder Anton.