Surrounded by monkeys I doubt I'll ever hack it.
“I used to think the worst thing in life is to end up all alone. It's not. The worst thing in life is to end up with people who make you feel all alone.”
― Robin Williams
Efter att nyligen ha passerat 28-strecket årsmässigt har det slagit mig hur oerhört få människor jag mött här i livet som i någorlunda mån tycker som jag i världens många ideologiska frågor. Det, om något, kan få mig att känna mig ensam.
Allt jag begär är att människor uppvisar en ryggrad och tar ställning för rätt och fel. Att vi tillsammans skapar ett samhälle som ger förutsättningar för var och en att göra sunda och hälsosamma val. Att varje individ ska ha en chans och möjlighet att skapa sig en dräglig tillvaro och att leva ett liv i trygghet.
Jag har märkt att alltfler av de personer jag träffar och umgås med, i jobbet och privat, väldigt gärna springer och gömmer sig bakom system och regler. "Det är som det är och det är ingenting som jag kan göra någonting åt". För mig är det inget giltigt argument. Att det ÄR som det är säger ju inte nödvändigtvis att det är som det BORDE vara?
En grundtanke jag har är att allt mänskligt lidande är ett hinder för utveckling. Det finns i längden ingen som tjänar på att alla inte har det så bra som möjligt. Någon annans problem blir i slutändan även ditt, sett till det skattesystem och den uppbyggnad av varor och tjänster vi gemensamt inrättat både i Sverige och i världen. Om du inte ser längre än din näsa räcker, vilket i alla fall utom Zlatans inte är särskilt långt, så kan du med all sannolikhet räkna med att det finns en större bild bortom den du själv lyckats projicera. Att säga att den som är arbetslös alltid får skylla sig själv är att visa oförståelse mot att det i ett välfärdssamhälle alltid måste finnas andra som hjälpa till att bära bördan när andra inte kan eller förmår göra det. Och vad är alternativet? Social utslagning? Vad kostar samhället pengar om inte social utslagning?!
Återigen.
Ingen tjänar på att alla inte har det så bra som möjligt.
Och frågan är bara vad som irriterar mig mest? Orättvisorna i sig eller andra människors oförmåga att se det jag vill mena vara den stora bilden? I ett upplyst samhälle borde människor kunna skilja rätt från fel och dessutom stå upp rakryggad för att med hela sin kropp och själ antingen säga ifrån eller ta parti i vissa frågor.
Jag har aldrig velat kategorisera in mig på en politisk linjal, men ack som jag kan sakna en Olof Palme emellanåt. Någon som kallar skit för skit, av den enkla anledningen att skit är precis vad det är.
Mobbade barn, BP-fans och etniska minoriteter - all respekt för att ni orkar.
Det är inte lätt att vara ensam.
/Eder Antoine.
Kommentarer
Trackback
