Jag har mer och mer börjat se livet som en ständigt föränderlig hinderbana. För varje varv jag tar mig igenom återkommer hindren alltid i varvet därpå. Oftast i lite annorlunda form, men likväl påfallande lika. För varje varv som inleds har man nytta av det förra och så vidare. Till slut har man några rundor på sitt samvete och kan känna sig bekväm i att lita på sig själv och räcka långfingret åt ännu ett hinder som inte hellre vill något annat än att fälla dig rakt ner i den kalla leran.

För sex år sen hade min hjärna gymnasiekompetens. Trots det tror jag att det var en period då jag lärde jag mig som mest av och i livet. Efter svek och ogynnsamma relationer beslöt jag mig för att borra ner mig och lägga energi på sådant jag visste skulle vara bestående. Jag lät mitt förutsägbara arbetsliv kryddas av fotbollsspel på kvällarna, jag lyssnade på musik och min kärlek slösade jag på familj och mina närmaste vänner. Ett begränsat men högkvalitativt umgänge i kombination med privata sidoprojekt visade sig fungera bra.

Sen kom den där förödande augustikvällen då jag hamnade i ett ryggläge jag senare aldrig riktigt rest mig ifrån. I samma stund som jag hörde smällen visste jag; Det här blir ett helvete att ta sig ur. Feldiagnosticerad upphöjt till tre tog det mig 13 månader att ens få en operation. Sex månader senare är nio av tio färdigrehabbade. Så även jag. Med enda skillnaden att mitt nya korsband var så löst ditsatt att det nu saknade funktion.



Det här är absolut inte meningen att vara någon snyfthistoria. Men jag har hamnat i samma sits som för sex år sen. Jag behöver något att ge min kraft och energi. Med fotbollen utesluten känns det som om någon just norpat nycklarna men ändå ber mig starta bilen… I våras frågade skolkamrater om vad jag skulle läsa i höst. Jag svarade att jag i höst skulle ”ta en lång jävla paus från livet”. Det värsta är att oavsett hur pausat livet kan verka så måste man befinna sig någonstans.

Och ska man befinna sig någonstans måste man göra någonting.
Och ska man göra någonting måste man vilja någonting.
Och för att vilja någonting måste man ha entusiasm…

Precis som Thåström är jag skyldig till att under många herrans år försökt slippa vara med mig själv. I slutändan är jag trots det ändå brutalt medveten om att det är just med sig själv man måste stå ut. Och på tal om bestående så är det enda riktigt säkra i tillvaron din relation med dig själv. Den varar livet ut. Det är lika sant som det är tråkigt. Och att spendera tid och pengar på sig själv kan vara kul ett tag men leder ingen vart i jakten på det verkligt vidunderliga...

Så med blicken uppåt återstår nu bara att ta reda på vad som finns på andra sidan hindren på det varv nummer 26 jag snart inleder.




"Hold your glass up. Hold it in.
Never betray the way you know you’ve always been".

/Eder Antoine.