Har inte särskilt mycket matnyttigt att bjuda på nuförtiden, eller jo, det har jag alltid, det är bara att jag aldrig tar mig tid.

Den senaste tiden har präglats av en mystisk axelskada som förra veckan mycket märkligt uppkom i sömnen. Tillsammans med min tidigare "kramskada" i ryggen tänkte jag som hastigast att: "Fan. Nu är det färdigt!" och att kroppen på riktigt höll på att ge upp. Sisådär 55 barre för tidigt. Lyckligtvis har den nu läkt ut skapligt och har efter två smärtsamma rehabpass tryckts tillbaka en aning.

En annan rolig grej är att jag mer och mer förstår mig på och samtidigt börjar komma in i den där stressade åldersperioden 25-40, där livet mest bara svischar förbi. Därför är det ibland kul att se människor som INTE befinner sig i det där spannet utan istället lagt den tiden långt, långt bakom sig.

Händelsen jag tänker på utspelade sig i en korsning där jag skulle svänga vänster ut på en huvudled och där en liten bil tvärsöver på andra sidan bara skulle korsa vägen och köra över. Jag chillar, tänker jag, eftersom jag dessutom ser en personbil komma sakta uppifrån mitt vänster. Chillar gör också föraren i den lilla bilen, trots att det enda som krävs för att utföra manövern är en ilagd växel och ett nätt applicerat tryck på gaspedalen. Det är nu jag börjar fundera. Varför händer ingenting? Bilen från vänster kommer ju ändå ganska sakta?!



Tiden går.

Bilen från vänster är nu alldeles strax framme i korsningen. Då jävlar händer det grejer! "Just det ja! Gaspedalen var den högra!", verkar föraren i den lilla bilen tänka. Full fräs och ut i korsningen! Det är bara det att bilen från vänster nu inte längre befinner sig särskilt långt till vänster utan helt enligt naturlagarna har förflyttat sig en bra bit närmare "den intensiva" trafiken (jag och en den lilla bilen rakt över). En tvärnit senare lyckas jag få syn på den lilla pygméföraren med den tillhörande fjuttbilen: En vitknoppad dam med en uppskattad längd på enofemti och med en ålder i paritet med Lunds domkyrka. Bilen, som tidigare var till vänster, tutar ljudligt när den uråldriga damen obekymrat passerar framför denne. Den ofantligt gamla damen ser med en obrydd min inte ut att höra, även om hon nu för första gången sakta gör en tendens att röra det vithjässade huvudet åt det hållet. Som för att nonchalant säga: "Tuta du bara. Det var trettio år sen jag hörde nåt senast". Den tidigare tutande bilen står sedan kvar någon millisekund extra som för att markera den idioti som just försiggick. Därefter rullar livet lyckligtvis vidare för samtliga inblandade parter och både allt och ingenting har hänt på tio flyktiga sekunder.

Vad som sedan har hänt beror nog en del på vem du frågar.
Och vilken ålder denne innehar...

/Eder Antoine