Att jobba i Sveriges mest södra delar medför ibland diverse nödvändiga kontakter med utlandet. Exempelvis med vår närgångna granne Danmark. Och avståndet till trots är det som att komma till en helt annan värld. Åtminstone språkmässigt.

Dessa naiva danskar tror på fullaste allvar att vi i Sverige förstår deras vokalkavalkad och blygar heller inte för att snea på oss om vi erkänner att vi faktiskt inte begriper ett smack. Och försöker man enas om att "vi kan väl prata engelska istället?" kan du ge dig fan på att dansken svarar på danska i alla fall!

Nej. Det har blivit allt svårare att ha respekt för ett språk där jag på TV häromdagen snappade upp att "orm" på danska helt sonika heter: "slange". Språkforskare i Danmark kan ju inte haft det särskilt svårt ändå; "Jamen, Claus, titteee! De daer ser utt som en slaeng! Va skae vie kalle den lillee? VI KALLER DEN SLANGE, FO HILLVIDDE!"



Ungefär så här brukar konversationerna se ut. Ett utagerande kroppsspråk som förmedlar att "det-här-är-väl-självklart" och en mottagare som levererar nervösa skratt på osäkra ställen och låtsas förstå sammanhanget.

/Eder.