Jag brukar ibland halvt fantisera om ett yrkesliv i vilket jag har en balanserad fördelning mellan praktiskt, fysiskt arbete tillika en annan del bestående av teoretiska och mer tänkande uppgifter. Det akademiska livet kan ibland upplevas som en smula mentalt tärande och ibland längtar man faktiskt bara bort till mer "banala" sysslor som att rensa ogräs eller såga av en trädgren. Då är det skönt att fler med mig långt tidigare också tänkt samma tanke! Den schweizisk-franske filosofen (bland annat) Jean-Jacques Rousseau krediteras i "Vansinnets historia" enligt följande:



"Det blev Jean-Jacques Rousseau jag fick tacka för mitt tillfrisknande. I hans odödliga skrifter hade jag bland andra naturliga sanningar lärt att människan är gjord för att arbeta, inte för att meditera. Fram tills dess hade jag tränat min själ och vilat min kropp; jag bytte nu regim; jag övade min kropp och vilade själen.

Jag avstod från att läsa de flesta böcker; jag riktade mina ögon på naturens arbeten, vilka till alla mina sinnen talade ett språk som varken tiden eller nationerna kunde förändra.

Min historia och mina tidningar var fältens och ängarnas växter; det var inte mina tankar som mödosamt gick till dem, som i människornas system, utan deras tankar som kom till mig i tusen behagliga former."



Vidare beskrivs naturen vara läkande för individen: "Ty den har makten att befria människan från sin frihet. /.../ Trycket från de sundaste behov, den nödvändighet utan våldsamhet som kräver att man föder sig och skyddar sig mot väder och vind, dagarnas och årstidernas rytm, allt detta betvingar de vanvettigas oordning genom att påtvinga en regelmässig observans".

Är det fler än jag som längtar bort ibland?

Med visst mått av vishet - Eder Anton.