Oväntat att den cykel som lyckades klara århundradets värsta vinter numera, efter endast tre användningar, är punkterad. Oväntat att den är min.

Jag sa redan i höstas att jag skulle slänga fanskapet i Svartån under en kall och mörk sommarnatt om den drabbades av ännu en punka, men eftersom jag är emot miljöförstöring måste jag således komma på något bättre.
Kanske skänka bort den? Kanske använda den som lockbete nere vid stationen och skjuta soft air gun-prickskytte på potentiella cykeltjuvar? Eller kanske bara laga det som nu är den 13:e punkteringen i ordningen och fortsätta låtsas vara glad...?

Som om inte det var nog drabbades jag på vägen hem av det värsta man som konsument kan råka ut för på Furulunds textilbutik, när jag var där för att desperat köpa laglappar till mina schleetna jiins. Nämligen dålig service!

En textiltomte tillika kärring på 50 barre+ står och snackar om nåt jädrans gardintyg med en äldre herre och hans barnbarn. Hon bara måste ju se att jag står och väntar på att få betala det facila priset av 34 kronor framme vid kassadisken!! Den andra kvinnan, till utseendet lik nån slags kulturinsupande 40-taggare med hästsvans och allmänt osensuellt yttre står om möjligt ännu närmare och lallar med nån tygrulle samtidigt som hon lika aktivt ignorerar min ensamma närvaro vid kassaapparaten. BEDRÖVLIGT!!!



Efter fyra minuters förnedring, ivrigt letandes efter en bjällra eller hjälpknapp, väljer jag det enda rätta och går därifrån samtidigt som jag typiskt svenskt muttrar: "Vad faan ee det här?!".

Väl ute på gatan väntar min punkterade cykel plikttroget.
På vägen hem låter vi båda två den talande tystnaden rama in vårt tragiska och gemensamma öde och konstaterar bittert att luften idag gick ur oss båda...

/Eder Anton.