Sju månader fick vara nog: Nu är det min tur att vara förkyld.

En veckas nedtaggning från skola, redovisningar och c-uppsats tillsammans med konstant smittat umgänge har nu försatt mig i ett kroniskt snörvlande tillstånd.

Hursomhelst, det är ändå skönt att vara tillbaka "back home". Det blev in i hetluften direkt då jag efter endast en timme på östgötsk mark satt på ett fik inne i stan med blivande psykologen Anders och Sveriges största livsnjutare Pecka. Strax efter att kaffet hamnat på plats i kistan började genast lokalkändisar passera utanför fönstret som vetter mot Vadstena Sparbanks parkering tillika Östenssons forna varuintag. Givetvis skulle jag gärna namedroppa dessa profiler men eftersom stan är lika stor som min klasskompis Therese gör jag nog bäst i att låta bli... :)



Häromdagen gjorde slag i saken, gick ner till surskallarna på Furulunds och köpte mina patchar till favoritjeansen.



Ganska nöjd med resultatet men ska komplettera med ordentliga stygn så att lapparna sitter fast "fo weal".


I detta mångfacetterade (mångfascinerande?) inlägg kan jag också tillägga att jag tror att jag i förrgår hörde min farsa säga den mest östgötska mening jag nånsin hört. Han ville ha min hjälp till att gräva täckdike (världens minst roliga jobb f ö) och berättade att vi skulle försöka "wensah oeent wunnt woörenna". Den som vet vad han sa får gärna maila eller kommentera. ;)

/Eder Anton.