Förutom antibloggande som dagarna främst består av så skulle dagen till ära en ny erfarenhet inhämtas inom ämnet kemi. En av dagens kvällsaktivteter bestod i att färga ett par handskar, inte mina egna (som tur var).

Handskarnas ursprungsfärg var gula och skulle ikväll förädlas till vackert lila för att bäras av en av gästerna till ett bröllop i södra Frankrike kommande lördag. 

På färgförpackningen utlovades en kulör av fantastik plommon-nyans. Färgningsprocessen gjordes enligt gammeldags tradition för hand. Detta innebär att man blandar textilfärg, fix och salt med vatten i en kastrull och sedan tillsätter handskarna. Under 30 minuters upphettning och till 30-60 grader med kontinuerlig omrörning ska handskarna sakta övergå från pippigula till plommonlila. Om allt går som planerat!!




Möjligen var jag lite för generös med färgen, men mer troligt var att textilen var av undermålig kvalitet. Efter en stunds rörande i kastrullen övergick inte handskarna i en tilltalande lila, utan en liknade mer en imitation av en ynklig bit grillkol och gick inte att använda till ändamålet.

Detta resultat betraktas inte som ett misslyckande utan som ny kunskap om textiliers beskaffenheter i kastrull.
Jag ger absolut inte upp utan tänker att de går ju att rädda, kan man färga något så kan man ju också bleka det.
Jag gör ett snabbt uppkok på klorin som är känt för sina blekande egenskaper och vänder sedan ner handskarna i badet.

Handskarna återtar extremt snabbt en signalgul färg och jag tänker triumferande att jag är sjukt vass på kemi. Jag lämnar handskarna i klorinbladet för att de ska ligga och dra en extra stund för att bortom all tvivel säkerställa att det inte finns en enda lila färgmolekyl kvar i handskarna. När jag till min stora förvåning nästa gång kastar mitt professorsöga mot kastrullen inser jag att vantarna är totalt upplösta av klorinet och kvar finns endast en gul sörja. 

Detta betraktas definitivt som ett misslyckande då handsksoppa aldrig var ett mål för kvällen, men som sagt misslyckas är det bästa man kan göra för då lär man sig något nytt, denna gång på bekostnad av min flickväns bröllopsaccessoar.   



Resterna från vad som en gång i tiden var ett par handskar,
nu bara en kladdig gul massa i en kastrullbotten som till sitt öde gick en resa i avloppet tillmötes.


//Matz