Efter att tränat en tid på ett av Västerås hardcore gym så har mitt folkhälsotänk kritiserat något som generellt ses som något positivt, något att ta efter och respektera, nämligen att träna och nu pratar jag specifikt om styrketräning.

I den miljö som är objekt för kritiken är människorna ganska stereotypa till sitt utseende. Förutom att de är mycket större än genomsnittet så är de rakade på huvudet, är rejält gaddade, har kättingar runt halsen, svintajta tank tops och långbyxor av märket Better Bodies eller GASP.  Här hamnar vi på den fula delen av kulturskalan.  

Aktiviteten i sig är inte ful utan bara ett medvetet sätt att ta hand om sig själv, och när blev det fult, ja okey det är inte den mest intellektuella utmaningen att svinga en skivstång, men det är det inte heller att föra en kupa vin till sin mun, men beroende på vad det är för vin i glaset, vilken mängd, vem som gör det, och hur man gör det och vilken förmåga som finns att resonera kring smaker, aromer och varför man över huvud taget dricker.

Person, omständigheter, mål och syfte blir således prediktorer för om aktiviteten anses som fin eller ful.

Balans och måttfullhet får bli nyckelord i resonemanget, överdrifter är ingen dygd precis utan ger en kontraproduktiv effekt på något som har potential att främja flera av hälsans dimensioner. Men vad är det då för fel att träna hårt, medvetet och målfokuserat, det är det naturligtvis inte så länge hälsan är målet och inte ett medel som konsumeras för att nå andra mål. Träning i alla dess former ska vara ett sätt att producera hälsa och problemet uppstår när det är sneda samhälliga kroppsideal som produceras istället.

Paideia!!

//Mz