Kom just hem igen efter ett tredje besök på kort tid hos mr Pentti Pitkänen, välkänd sjukgymnast i Västmanland med omnejd.

Bad honom i slutet av passet att känna på knät, vilket han också gärna gjorde.

Konversationen där gick något i stil med:
A- "Aa, det känns ju rätt glappt......

Varpå han lätt upprört svarar:
P- "Det här var ju jääävligt glappt!

Därefter började han prata om att åtgärda det med ännu ett kirurgiskt ingrepp...
Vafaan, tänkte jag. Ska jag behöva gå igenom den här helvetesresan ännu en gång?! Tydligen.

Innan dess hade han precis sagt att det fanns viktigare saker i livet än idrott...
Jag blir så trött på allt dravel om att jag borde skaffa mig nån annan hobby eller intresse. Eller dom som menar på att jag borde acceptera att mitt knä är slut och that's it!
FÖR MIG FINNS INGET VIKTIGARE ÄN IDROTT! Och det sista jag tänker ägna mig åt är att skaffa mig ett annat intresse.


Men faktum är att jag var medveten om det här i samma sekund som jag landade min nedtagning av Fagers rensning, en bit in på egen planhalva den där regniga augustikvällen på Hjärnevallen i Medevi, 2008. Av någon anledning viker sig hela benet inåt och på samma sätt som en torr kvist bryts av hör jag mitt korsband delas itu av den omilda landningen. Smärtan därefter saknar motstycke. Det gör så ont att jag börjar hyperventilera.

Jakob leder tillsammans med Coach ut mig till sidlinjen och dom tårar som kommit en bit ner på vardera kinderna handlar i det läget inte om den brutala smärtan utan istället om den långa väg som jag vet att jag nu har framför mig...  en väg som än en gång verkar vara utan ände...


Min identitet togs ifrån mig den där fotbollsfyllda sommarkvällen och ligger förmodligen kvar bland dom grässtrån jag krökte när jag efter dryga 25 spelade minuter ofrivilligt intog det ryggläge jag hittills inte helt lyckats resa mig ifrån... 


Men jag ska fortsätta kämpa.
Vad alla än tycker och säger.

/Anton.