Igår gjorde jag bort mig.

Att gå in i en gympasal utan att själv få röra på sig lite grann har för mig alltid varit en omöjlighet så igår när det vankades handboll på VSIF-schemat tog jag självklart tillfället i akt och sköt en del. Kaxigheten och gamla minnen tog självklart ganska snart över och det dröjde inte länge innan jag grejade med hoppskott, växlar och japanare.

I ett nafs glömde jag bort allt jag tidigare gått igenom i form av avslitet korsband, operation och otaliga rehabtimmar på gymmet. Så efter ett upphopp och skott efter en fin växel med Erica (tillika fd knäskadad) var olyckan framme. Att landa på högerbenet gick inget bra, varpå det vek sig och jag föll ihop likt en säck potatis.

Så mycket för dom fem månaderna post-op-rehab.

Men men, inget gick av, för den känslan känner man igen om man en gång varit med om det. Fast idag stramar det rätt bra på baksidan, förmodligen i hamstring.

Ironiskt nog ska jag till vår finske vän, Pentti Pitkänen, sjukgymnast, nu på morgonen... Hur lägger man fram att man nyss varit dum nog att spela handboll? Utan skydd. Utan tejp och utan ortos...

Hursomhelst, hade det inte hänt igår hade det bara varit en tidsfråga.
Jag gråter inga tårar längre. Mitt knä är vad det är. Love it or leave it.

/Eder Anton.