Ett gym erbjuder så mycket mer än bara tonvis av vikter! Sedan jag åter blev flitig gymbesökare, ett par månader tillbaka har upplevelserna fullkomligt sköljt över mig, med lite extra betoning på nuvarande veckan. Till en början kan jag först bara beskriva några iakttagelser.

En kines/japan/korean/thailändare (eller asiatisk) 60+gubbe verkar ha en enorm träningsfrekvens, för varje gång jag är där - är han redan på plats.

En tatuerad nationsvakt, ständigt iförd mössa på gymmet, ser allmänt orippad och ganska klen ut men lyfter alltid svintungt. All heder där.

En saftig linnebyggare med 40-armar har alltid (ljusgråa) långbyxor på sig när han tränar. Jag tror bestämt det är för hans sparvstickor till ben. Men ska man bli bra på nåt måste man specialisera sig! Därför lite heder där också.



Nu till upplevelserna!

Det manliga omklädningsrummet är en märklig skådning. Vuxna män som pratar med varandra efter duschen kan helt ogenerat stå och greja med det allra heligaste, samtidigt som en seriös, ofta jobb-, diskussion äger rum. Jag måste erkänna att jag har lite svårt för sånt...

Ett annat lite underligt beteende är då människor vid ekiperingen efter ufört duschande först av allt väljer att dra på sig sin t-shirt(!). Jag menar om brandlarmet går...

Den tredje upplevelsen vill jag knappt berätta om, men jag känner ändå att jag måste. För min egen skull om inte annat. Jag och min sparringpartner Pecka är i det närmaste färdigombytta och beredda att stiga upp från bänken och bege oss in till lokalerna. Av någon anledning slänger jag ett getöga till höger inåt i omklädningsrummet och skymtar i en av duscharna som är utrustad med slang helt sonika en man som duschar. So far so good. Han står med ryggen emot när jag hastigt ser herrns vänstra hand separera samme mans bakdel för att med den andra handen rikta duschmunstycket och dess stråle rakt in i ändalykten!

... hur fortsätter man efter att ha berättat nåt sånt? :) Det går ju bara inte. Nästa gång kanske jag kan berätta om när vi mötte en, på snömodd, springande blind man med tillhörande ledhund. Den som lever får se. Ibland lite väl mycket.

Som Bo Kaspers Orkester sjunger: "Ärr på hjärnan sitter kvar". /Eder.