Tänk vad fel jag hade i söndags när jag kom hem från Ringvallen och tyckte mig ha varit med om mitt livs mest konstiga fotbollsögonblick. Där indelningen av lag utgjordes av hudfärg (dom svarta somalierna i ett lag och resten mulattonade blattar i det andra, jag själv ansågs mest likna blattarna) och där spelet för det svarta laget innebar att själv ta bollen och dribbla av ALLA i motståndarlaget innan det kunde avslutas med ett mål. Självklart lyckades det långt ifrån ofta och varje gång en blatte bröt ställde sig ovillkorligen minst två somalier vilt gestikulerandes och skrek dom längsta av konsonantramsor uppblandat med otaliga sj-ljud: MOCHKAPAAJCHSJLKPA CHALCKHA!!! Abou.

Det roliga här var att blattarna (som man annars lätt kan tas för stökiga och ljudliga) snudd på framstod som assimilerade, lugna svenskar medan det svarta laget förde ett tidigare sällan skådat oväsen.
Som den småstadssvenne jag själv är blev jag först lite nervös över att en "vänskapssmatch" i Västerås hade så lite vänskapligt över sig... sen försökte jag se charmen med det hela men gick snart bet även där.



Idag var upplevelsen en annan. Trött på att leta strötider på konstgräset vid Westinghouse beslöt jag mig för att spela på skolgårdsplanen här strax intill huset där jag bor. En cage-liknande plan på asfalt med 5-mannamål och nät bakom. Vad mer kan man begära?

Men skulle jag då få vara ifred där, undrar ni säkert? Nej, självfallet inte.
Spelandes på plan är redan världens mest udda kombination av människor: en korthårig, liten glasögonbeprydd pojke i mjukisbyxor spelar match 1mot1 mot en gänglig, svart kille som säger sig heta Mouss-e. Just det: Mouss-e. Lillkillen frågar direkt när han får syn på mig nära planen om jag ska vara med och spela fotboll? Munderad med knickers, fotbollsstrumpor, träningsoverall och kånkandes på en boll borde väl svaret för tusan vara självklart?!?! 

Jag går med på att spela pricken och det dröjer inte länge innan jag förstår att denna osannolika duo "fotbollsspelare" håller sämre klass tillsammans fotbollsmässigt än vad Micke från Köping är bra på att sjunga...

Lillkillen åker såklart ut först och lägger sig på asfalten och börjar spela musik från högtalaren i sin mobil. Långa svarta killen mumlar nåt om Akon och jag undrar vad det är han vi egentligen lyssnar på?
"-Det vet jag inte, jag har spelat in det från en kompis. Vi har inte Bluetooth", är vad jag får som svar.
Det tar inte lång tid förrän Långa svarta själv börjar göra likadant och spela musik från sin mobil samtidigt som han lyfter(!) Lillkillen på konstiga sätt invid målet på fotbollsplanen. Jag blir helt perplex, fattar ingenting och drar en nödlögn om att jag måste dra för jag ska på innebandy. Helt ljug är det ju faktiskt inte. Lillkillen berättar att han fyller år på måndag men ska ha kalas imorrn. "-Kul! Grattis!", säger jag snabbt och skyndar iväg dom 30 meterna hemåt... funderandes på om jag nu ändå inte upplevt mitt absolut mest konstiga fotbollsögonblick.

/Anton.