Big no no på rubriken. Gillar den inte själv. Men iallafall, om man försöker följa hela hjälp-tillsjälvhjälps-debatten och alla tips och råd till hur man blir en lycklig människa osv så förespråkar alla att du duger som du är och allt du gör är bra och det räcker med att försöka. Jag köper det inom barnidrott, och då menar jag 6-12 år eller något liknande. Men nu pratar vi om vuxna människor.
Jag hade en diskussion med två kära vänner häromdagarna om människans värde. Oerhört svårt och komplext och det rådde ingen konsensus när vi avslutade diskussionen. Det var nog fler frågetecken istället. Så inte det jag är inne på här. Om jag ska koppla samman programmet jag läser nu så är ju folkhälsan väldigt beskyddande och omsorgstänkande och ett av de viktigaste att jobba efter som folkhälsovetare är att minska klyftorna i samhället.
Det som jag vill komma fram till och försöka få en åsikt om, både av er läsare men även mina kollegor är vad ni skulle säga för att tipsa människor om att bli lyckligare? Är ovan nämnde klyschor rätt väg att gå?
Vad sägs om: Du är vad du presterar? eller framgång=lycka? totala motsatsen till ovanstående. Något att fundera på kanske, jag säger varken ja eller nej till något här ska jag förtydliga.

Dagen blir plugg, sen skulle jag på någon slags inspirationsföreläsning med Henrik Fexeus på eftermiddagen, men tror jag struntar i det. Ska vårda mig själv istället.

Badminton idag var bedrövlig. Vi vann förvisso men spelet var riktigt dåligt. Blir straffträning hela veckan. Pinsamt.

Morgonens tub som fortsätter på samma spår som Anton igår, gamla tv-serier vi minns och som troligtvis format oss till vilka vi är:
 

Fixa lite nu, sen hämta tvätt innan skola.

Over and out.
//T