Jag har funnits med länge i bloggosfären. Tidigt på Lunarstorm och efter det här på blogg.se. Den bloggen är numera nedlagd. I vilket fall så känner jag igen mig i tidigare två inlägg. Oerhört deppigt var det då det ofta är sånt man vill skriva av sig. Idag så känner jag bara att jag lagt den delen av mitt liv bakom mig.

Jag instämmer i Antons tankar om att dokumentären om BD gjorde en lite nedstämd och olycklig. Min relation till BD är inte så värst stark egentligen. Stor respekt och fascination för främst Henrik. Samtidigt som jag tvekar på vad de vill egentligen. Lite konstigt då BD kändes gjutna i mitt liv för några år sen egentligen.

Istället är det Timo Räisänen, Håkan Hellström, Kristian Anttila, Mando Diao, kent och The Ark som på senare år format mig till den jag ska vara. Som ni märker är jag oerhört svensk i min musik. På gott och ont antar jag.

I vilket fall så ska inte bloggen vara självmordsbloggen eller svartsjäl.blogg.se eller liknande. Så för att leva upp till ideologin om att aldrig vara enig med Anton samtidigt så är jag på bra humör.
Samtidigt som jag gjort något hemskt mot en stor del(ungefär hälften) av världens befolkning. Alla dessa kommer trolitvis gråta när de läser det här. Jag har tagit klivet in i förhållandelivet. Jag är inte singel längre. Så alla som i skrivande stund ligger i sängen och smeker sig själva. Fortsätt göra det ni gör men sluta hoppas på något mer. Det var svårt förut, nu är det omöjligt att få mig. Dock ska inte det här vara någon förhållandeblogg så kommer inte skrivas så mycket om det heller.

Wish me luck!
//T

PS. Det är coolt att röka(ibland)