Jag fortsätter på den av Matz inslagna vägen och deppar hejdlöst.

Kom just hem från gymmet och fick på SVT2 och dokumentären om Broder Daniel. Det tog två minuter sen var mina tankar på buss 610 mellan Motala-Vadstena och jag gick i tvåan på gymnasiet. Med lurar kopplade till en SONY portabel cd-spelare innehållandes en "hembränd" cd med 20-talet blandade spår. Däribland Broder Daniel. 

Mitt andra tydliga BD-minne är från första tiden på numera nedlagda kylskåpsfabriken Dometic. Jag jobbar kvällsskift. 220 kylskåp ska tillverkas. Det är svårt att finna ens ett litet korn av glädje i själva arbetet. Därför lyssnar jag på musik och låter mina tankar flyga iväg... till en nyfunnen vän... till någon väldigt speciell.




Henrik Berggrens röst kommer för mig alltid förknippat med olycklig kärlek. Med den där ljusblonda, blåögda flickan som gillade mig... fastän jag aldrig riktigt förstod varför. Så jag frågade henne. Hon svarade att det var för min personlighet. Det var första gången jag fick en komplimang från en tjej som jag verkligen brydde mig om...

Hur allt det där sen gick vet ni redan. Och det har satt spår jag fortfarande bär med mig. På gott och ont.


Pratade med Thomas häromdagen om vad som var bra och dålig musik. Jag hörde just Henrik Berggren sammanfatta det som jag precis själv känner:


"Musik ska vara ett avtryck av en själ... inte en duktig musikers plötsliga infall."



Och nånstans mellan skämtet om min svarta själ och det efterföljande skrattet insåg jag att det jag just sagt nog innehöll mer än bara ett skämt...


/Eder