Jag lever trots allt. Sprang Fakiren idag. För icke-invigda så är Fakiren en orienteringstävling. 18,5 kilometer skulle avklaras. Jag bestämde mig igår för att ställa upp. Då jag gått ner mig och är dåligt tränad blev målet att ta mig runt. Jag lyckades men mådde väldigt dåligt på slutet. Efter 2 timmar kom stora klubben och jag stapplade in över mållinjen till slut. Fick sätta mig och vila i skogen. Händer inte jätteofta...

Efter loppet satt jag och stirrade i väggen utan att kunna tänka. Sen kom frossa och skakningar i hela kroppen. Tog mig hem för att frossa vidare under täcket med tårarna i ögonen. Känslan av att börja gråta var där, samma känsla som brukar komma sista milen på halvvättern. Så kvalificerad gissning var näringsbrist då jag blev piggare och piggare efter lite mat som jag dock fick plåga i mig. Kvällen handlade om att äta ifatt lite. Tror jag har lyckats. Nu sängen. Orienterare är lite bättre människor helt enkelt.

En fakir:


Vinnaren av Fakiren (storebror btw):


//T