Idag är det Annandagen, vilken i Motala/Vadstenatrakten är förknippad med Annandagsbalen.
Kvällen då man återser gamla klasskamrater från gymnasiet och arbetskamrater från tiden därefter. Med andra ord den enda kvällen på året det kan vara värt att gå ut i dessa områden överhuvudtaget!

Men tydligen är det inte lika kul längre.
Vänner vill hellre vara hemma, göra nåt annat eller tycker det är för krångligt när man inte kan ta sig hem på egen hand... Och visst, det kräver alltid en viss infrastruktur för att klara av det skjutsande som blir och den nykterhet och välvillighet som krävs av vissa personer. Men faaan, om det är nån satans kväll man ska gå ut så är det väl ändå ikväll?!

Jag blir så fruktansvärt bitter när prioriteringarna ligger helt j*vla snett och det anses ovärt att gå ut på Annandagen. Oddsen för en trevlig kväll har aldrig varit bättre än just ikväll...

Att gå själv är inte heller ett alternativ då en bra fest bygger på bra sällskap. Ställde upp och var nykter förra nyår... slutade utan ens ett tack och med min egen cd-skiva utslängd genom passagerarfönstret av ett fullt och argt testosteronmonster, vars bil jag körde.


Johnny, Tommy, Joey och Dee Dee. Killar som levde efter mottot: "När vi kör kör vi på tills vi dör!". Endast Tommy är vid liv idag.

Sitter just nu och tjurar tillsammans med Ramones på tinnitusvolym.
Ska strax ta mig ut tillsammans med min Imperiet-Live-skiva från -85 och köra snö i farsans Massey Ferguson med sjutusenetthundratrettiotvå hästkrafter. När jag är klar med det ska jag hoppa spik rakt ner i den ihopschaktade snöhögen och hoppas att jag fryser till minusgrader.

För det är tydligen ungefär så kul man vill ha det när man är 23 år.

/Bitterhetens A to the nton.