Lika bra att fortsätta på den inslagna ICA-Stigen (höhö) och presentera ytterligare en iakttagelse:



Är det verkligen okej att sälja tändvätska som ser ut som enliters colaflaskor?

Nu står det i och för sig T-Ä-N-D-V-Ä-T-S-K-A på etiketten. Men ändå. Och jäklar vilken supervardag man kan få om man nu skulle köpa en.

Och slutligen nej, vi har inte mottagit några pengar från varken Lidl, Willys eller Coop för någon smutskastning. Det är bara det att ICA genomgående har den mest anmärkningsvärda skyltningen.

/Eder Antoine

I förra inlägget satte T fingret på en vardagsföreteelse som jag nog tycker ICA gett lite väl stora proportioner. Måste Svensson verkligen veta att majs är supernyttigt? Om det nu ens är det? Mina egna erfarenheter säger dessutom att majs kan vara ganska svårsmält.

Jag fortsätter i alla fall på i liknande spår och med iakttagelser jag gjort den senaste tiden.
Det handlar om uppmaningar. Påbud. Ofta med negationer inblandat men utan förklaring.

På Friskis och Svettis i Västerås är det förbjudet att röra elementet.


På samma ställe är det också förbjudet att hänga på handfatet.

Varje gång jag ser budskap som uppmanar till att INTE göra vissa handlingar uppfylls jag av en osunt stark känsla av att just bryta mot dessa förmaningar. Jag börjar tänka på vad som händer om jag sträcker fram ett finger och faktiskt nuddar elementet? Och vad händer om jag skulle hänga lite på handfatet? Hur mycket häng tål det egentligen? Allt det här vill man ju ha reda på! Som Mz brukar säga: "Jag vill ju inte dö nyfiken!".

Hela det här tror jag grundar sig i att man redan som barn ville ha förklaringar på VARFÖR man inte fick vara eller göra på ena eller andra sättet. På senare år har samma vilja till bakgrundsinformation fått ett uppsving genom universitetsstudier och källkritik. Därför är det med fasa jag upptäckt Actimels senaste reklamfilm där en frågvis liten tjej ställer relevanta frågor om varför i h*e hon ska dricka den där smörjan? Morfar (som uppenbarligen aldrig varit barn, ej heller läst på universitetet) försöker på ett sliskigt sätt sälja in denna artificiella sörja av "bakterier och blaj" och ger till en början "svar" på hennes frågor. Men så gör hon misstaget att ställa en fråga för mycket. Han får nog. Han kan inte längre svara. Därför får hennes nyfikna och källkritiska fråga det sketna svaret: "Drick nu! Det är gott!".



Den förklaringen hade jag köpt om det nu inte varit för hans tidigare svammel om bakterier, magens försvar och ditten och datten. En läsk kan man dricka för att det är gott. Actimel säljer inte läsk. De vill sälja något funktionellt. Då duger det inte med påståenden som "det här är bra!", "det är bara så" och "drick nu, det är gott!".


Flickan borde ha satt ner foten och gjort som denna lilla tjej istället.

Stay källkritiska! /Eder Antoine.

Chacha!

En blogg ska väl någonstans belysa små vardagliga betraktelser. Det här är exakt och på pricken till fullo precis något sådant. Igår gick jag runt inne på en ica-affär (Inga namn nämnda...). Det i sig är väl inte för märkligt men jag la märke till något jag personligen fann ohyggligt underhållande. Jag handlar i vanliga fall på Maxi där det är vanligt med "Superklipp" som då är rätt billigt. Men på den här lite mindre ica-affären drog de supermarknadsföringen väl långt kan jag tycka...


Superduper. Ett uttryck jag lockas av då det väcker nostalgi inom mig. Sist jag använde det själv var väl på lågstadiet vid någon tuff förhandling med hockeykorten. Sen en dum kommentar kanske, men vad är "lemon fan"??



Schuukt najs med Tortelloni!? Superbra.



Superläckert? Är det det första som dyker upp i huvudet när man hör svartrökt bog?



Jag ställer frågan till Matzi. Är majs verkligen supernyttigt? Men de tre utropstecknen uppmanar ju rätt hårt till att köpa lite majs och lägga på grillen...



Den bästa energikällan? Ät banan så blir man superpigg.



Det är bra jävla billigt va? Superbilligt kanske...? 



Frågan ställs till Matz igen. Eller ja, behöver kanske inte fråga. Men i vilket fall så kallar väl jag potatis för rotfrukt. Men inte superfrukt va?


Mitt nickname har några gånger genom åren (och är fortfarande på Spotify för den delen) varit Supereeken. Jag borde söka jobb som reklamare på Ica...

//Thomps

Snart kan jag skriva min egen lilla pocketbok med "101 sätt att vakna".
Inatt hände det igen.
Jag blev väckt av något jag i min vildaste fantasi inte hade kunnat räkna med.

Vi tar det från början. Tidigare i våras har jag vid två tillfällen vaknat av att jag inte kunnat andas. Jag har satt mig upp i sängen mitt i natten och med ett paniskt försök till inandning försökt försörja mina lungor med luft. Jag tror att det kallas sömnapné:

"Ungefär 200 000 svenskar är drabbade av sjukdomen sömnapné (även kallad obstruktiv sömnapnésyndrom, OSAS). Sjukdomen innebär att man gör kortare eller längre andningsuppehåll när man sover, ofta i kombination med kraftig snarkning."

Helt hundra är jag dock inte när det hör till saken att jag faktiskt inte snarkar när jag sover. Obehagligt är det i vilket fall. 

Den andra typen av uppvaknande är om möjligt än mer äckelbetonad. Mitt i natten vaknar jag av ett utdraget: "uuuuuuuuuöööööööööööh!" Jag definierar det hela som spyläten men med isolering som en gammal nordsamisk kåta lyckas jag inte lokalisera vartifrån det kommer. Är det nån i mitt rum? Är det nån i korridoren? Är det någon i trappan? Till slut inser jag att det lyckligtvis kommer nerifrån rabatterna. Någon har tagit en shot för mycket och beslutat sig för att lätta sin magsäck några hekton.


Och så i natt har vi uppvakningssätt nummer tre. Klockan 02.45 vaknar jag av ett idogt och illasinnat bankande på korridorsdörren. Vad i helv, hinner jag tänka och reser mig hastigt upp. Hjärnan, som var nånstans mellan Nangijala och Sjunde himlen, är inte lika snabb i omställningen och börjar fundera i banor som: Har jag glömt att jag ska träffa gruppen? Är det morgon? Varför är det mörkt ute? Jag besvarar det obehagliga bankandet med ett: "Va äree om?!" men får inget svar. Hjärnan, som nu äntligen hittat sin plats mellan axlarna, funderar nu istället på om det är inbrott på gång? Med en puls på 185 och beväpnad med mjukisbyxor ställer jag mig bakom den låsta dörren för att lyssna av om jag kan höra något utifrån. Släpande ljud hörs och på nytt börjar ett ljudligt bankande på dörren. Den här gången ska jag fan ha reda på vem det är! Jag öppnar hastigt och iväg försvinner en klänningbeprydd korridorskamrat in till sig och som, innan hon kvickt stänger och låser dörren, säger "Jag hatar dig!!!"

Vafaan?! Nu är det verkligen tilt i hjärnan. Har jag just blivit väckt av en "korridorskamrat" för att få reda på att hon hatar mig?! Det verkar inte bättre.

Ett nattligt sms bringade ingen klarhet.

Idag ska jag försöka reda klarhet i vad allt detta hatande består i. På ett nyår för x antal år sen var mitt löfte att jag skulle bli mindre älskvärd och mer "sämre omtyckt". Men det är verkligen inget kul om man tycker att man inte förtjänar det! Så nu plockar vi fram pacifisten, leker Aschberg och Grannfejden och reder ut det här!

Mot bättre relationer! / Eder. 
 

Då var det dags att lyfta blicken från berget av kurslitteratur som har slagit läger i lägenheten på Engelbrektsgatan 8 och dela med mig av en oväntat, oförklarlig och otrevlig smakupplevelse.

Ibland spelar kroppen en ett spratt, något som hände mig här om dagen när det var dags att sätta sig vid middagsbordet för att inmundiga en i annars mycket välsmakande svensk klassiker, vi pratar hemlagat potatismos.

Omständigheterna vid middagsbordet var vid detta tillfälle som vilken annan dag som helst, men när jag för gaffeln till munnen och förväntar mig att en smak av potatis levererar moset en vedervärdig överraskning. En vansinnigt besk smak tar över min mun och gör våld på mina smaklökar, så till den milda grad att jag riktar ett mycket bestämt ifrågasättande av matlagningsfärdigheterna hos personen som tillagat och serverar denna anrättning.

Här går tydligen uppfattningarna isär om smaken på moset och kocken förvarar sin maträtt och hävdar att det är gott! Jag blir misstänksam då hennes förmågor att annars identifiera smaker ligger i spannet hög till mycket hög. Jag tar ytterligare en experimentell tugga samtidigt som jag håller tillbaka min kritik och anklagelser och tänker i tystnad att – Det är ju i alla fall inte mitt fel att moset är katastrof.

För att verkligen försäkra mig om att mina taste onions är intakta går jag till den i det här fallet den enda tillförlitliga källan, Googel och skriver in: besk smak in munnen. På 0,16 sekunder får jag ungefär 22 500 träffar och fenomenet anussmak på moset har ett namn, det kallas i på ren svensk för pinjemun.

Det är en smakstörning som inträffar när man ätit pinjenötter som gör att allt som intas får en metallisk och bitter bismak. När jag tänker tillbaka på dagen innan så kan jag erinra mig om att jag faktiskt sänkte en näve Pinji i förbifarten.

Inget fel på varken kocken eller moset men härmed efterfrågas mer forskning kring Pinjemun då fenomenet faktisk är oförklarat och fortfarande en gåta för vetenskapen.

//Mz

Fick just besked att jag har en plats i PA-lagets korplagsuppställning ikväll. Det är då det slår mig hur länge jag varit borta från tävlingsfotbollen. 2½ år har passerat med allt vad det inneburit i form av diverse motgångar (framgångar har det rådit brist på, därför väljer jag att inte omnämna dessa). Numera har jag en nykter inställning till fotbollen och känner bättre till mina tillkortakommanden och tänkbara risker med att spela halvt ihoplappad. På eget bevåg ska jag nu ikväll testa om det är möjligt att ens spela på korpnivå.

Jag har också insett att jag i och med knäskadan nog kommer att behöva ta en annan roll än den jag haft tidigare. Förr var jag en småful mittback som trots min ringa vikt inte tvekade att gå i klinch med vem som helst av motståndarna. Ju bättre de var desto roligare var det att förstöra för dem.

Nu däremot, är jag (med all rätt) lite mer av en fegis och har väl inte riktigt hittat mig själv på fotbollsplan ännu. Detta kan ju naturligtvis bero på att jag inte varit på en fotbollsplan sen förra decenniet heller...

Hursomhelst, mina funderingar på vem jag ska vara går nånting så här:


Christian Poulsen.
En slitvarg med yttre attribut som påminner en del om mitt eget. Spelar som en nagel i ögat på sina motståndare och blygar inte att vara fysiskt brysk i närkamperna.
Summa summarum: Jag fortsätter spela så som jag avslutade min karriär?


Abel Xavier.
Det är omöjligt att inte gilla Abel Xaviers alla otaliga frisyrer och skäggfärgningar! Spelstilen har jag sämre koll på men jag minns väl den berömda handsen på Wiltords skott i förlängningen mot Frankrike i EM 2000. Något som kostade dem segern och vissa spelare lååånga avstängningar.
Sammanfattningsvis: Jag tar överstrykningspennan med neonfärg, målar min ansiktsbehåring och gör comeback som Abel Xavier?


Plura Jonsson.
Nästan tre års bortavaro har gjort mig tyngre än någonsin. Låter det vara osagt om det är ålder, mat- och dryckesvanor eller träning som ligger bakom men 76 kilo Tonne är numera fakta.
Slutligen: Jag sänker en pava vin, röker ett paket Glenn, tar av mig på överkroppen och entrar planen i kagge och halsband?

/Eder.

Publicerar härmed del två av min livsönskelista och kommenterar samtidigt att det förra inlägget som skrevs var bloggens 500:e i ordningen. Ett litet HiP hurra för Sveriges mest intellektuella kvalitetsblogg är verkligen på sin plats!

Åter till önskelistan!

4. Lifebike
 
I likhet med cyklarna med påhängsmotor (mopedens begynnelse) är detta cykeln som ger dig en extra skjuts i uppförsbackarna! I cykelstaden Lund med sina backar och ständiga vindförhållanden vore en järnhäst av denna kalibern guld värd! Antagligen skulle det också bara dröja en vecka innan den var stulen av någon klåfingrig skåning... Men! I den bästa av världar skulle jag få behålla den själv och då är det en investering helt i linje med rådande miljömedvetenhet.

5. MacBook Air

Min vänsterklickstangent la av. Mina bildskärmsdrivrutiner krånglar. Explorer hänger sig. Batteriet tar inte laddning. Problemen med oförskämt populära PC:s låter inte vänta på sig. Allt medan dessa Mac-användare ständigt påtalar sina maskiners förnäma eminens. Antingen är ett helt folkslag manipulerade eller så ÄR helt enkelt Apple bättre än sina konkurrenter. Jag är beredd att ge den lövtunna skapelsen en chans i alla fall.

6. Begagnad Toyota Corolla

För att understryka det faktum att jag inte är någon välgödd lyxshoppare och för att jag har en förkärlek till att laga/reparera, fixa och använda gamla saker placerar sig en begagnad Toyota Corolla på min livsönskelista. För den som har sett besiktningsstatistiken är valet lika självklart som sill på midsommar. Här är betygen bra mycket bättre än medelbilen. Tilläggas ska dock att det är som bäst att äga bilen mellan år 8-12. Det vill säga, värdeminskningen är som minst mellan dessa år. Det lärde jag mig på hälsoekonomin. Och kanske får min ekonomi en bättre hälsa om jag lyder rådet?

Listan drabbas hela tiden av tillskott och nya idéer. För tips om inköpsmåsten här i livet ber jag er läsare att droppa en kommentar!


I väntan på en krullhårig comeback.

Adios!/Eder.

Tre inlägg inom 14 timmar. När hände det senast?!

Men jag känner att det här är för bra för att inte berätta om.

På väg hem från Valborgsfirande i parken, glad i hågen efter att ha sett och skakat hand med den store Ivo Pekalski, ska jag precis till att ta de sista kraftfulla tramptagen över det slutliga övergångsstället som skiljde mig från Delphiområdet. Då händer det. Det som inte hänt sedan september förra året. Kedjan hoppar.
Lite lätt besviken leder jag cykeln sista hundra meterna och funderar på huruvida jag ska vara en alert kille och försöka kränga på kedjan omgående. Jag ogillar nämligen att ha saker jag använder ofta ståendes funktionsodugliga. I det här fallet låter jag dock lättjan än en gång föra sin överlägsna talan och jag bestämmer mig istället för att ta hand om "den motvillige Monarken" vid ett senare tillfälle.

Storhelgen passerar och plötsligt är det söndagkväll och jag går, efter en slapp söndag, hem från Eklunds som bor ett stenkast bort. Självklart går jag min vana trogen genom cykelskjulet (det är närmaste vägen) men döm om min förvåning när jag inte ser min blåe riddare på min plats! Faan, är det någon som jävlas med mig?, spekulerar jag och får en obehagligt stigande puls i halsgropen. Den har blivit stulen, inser jag och börjar förbereda mig på ett liv utan tvåhjulig kompis. Jag bestämmer mig ändå för att kika runt lite och döm återigen om min förvåning när jag ser honom ståendes i andra änden av cykelskjulet! Återfunnen! Jag skyndar mig fram och säger några tröstande ord och att allt ska bli bra igen. Han lyssnar. Men berättar också att han blivit våldtagen.

Med en hoppande kedja var det visst inte lika roligt att vara cykeltjuv längre. Synden straffar sig själv, slyngel!


Med uppbänt lås stod han och huttrade, stackarn.

Numera är han återförd till sin ordinarie plats och har belönats med att kraftigt ICA Maxi-lås. Det är inte som förr, säger han. Men det funkar. Ibland har man osannolik tur i oturen. Den här helgen var det absurt.


"Samma hand som smeker, samma hand som slår. Imorrn fyller ingen år" / Eder.

I ett försök att jämställa den testosterondoftande bloggen Hunden I Påsen, tänkte jag dela med mig av mina observationer från en mellansvensk stad, en helg mitt i våren som denna.

Helgen började i bästa anda, lunch i solen med en god vän och hennes nykläckta baby (som sov som en klubbad säl i två timmar så mamma fick njuta av kaffet, duktig bebis!). På det lite handledning av uppsatsen som ska vara klar om drygt tre veckor och är utom all hjälp att bli klar till dess om inte ett antal mirakel skulle kunna råka inträffa. Givetvis i kombination med arbete dag och natt, utan rast och sömn. Anyway – handledning med Professorn är alltid lika spännande. Om det inte pausas för att gå ner i något arkiv och rota fram en rapport så är det mappar på datorn som ska kollas igenom. Det vill säga, jag ställer en fråga och han vänder ryggen till och klickar på sin dator. Inget illa menat, han hittar alltid bra saker! Vid senaste mötet hände dock något som avvek från det normala. Följande inträffar; vi diskuterar en del av uppsatsen och vederbörande tar upp en liten plastpinne. Jag tänker att det var något skräp, det ska han säkert kasta. Tro på min förvåning när den lilla plastbiten åker in i örat, följt av ett kontinuerligt snurrande. Jag fick alltså, under pågående diskussion om datainsamling, bevittna rensande av öronvax. Man upphör aldrig att förvånas. Till detta möte hade jag väskan full med tops, mest utifall att. 


Som sig bör, följde helgen sedan även av arbete. Min stackars utarbetade kropp avnjöt en valborgsmässoafton i horisontellt soffläge (måste erkänna att jag slumrade till vid 21,00) och det hade varit ett mycket bra avslut på dagen. Ja det HADE varit bra avslut på dagen, om inte 1) stans alla ungdomar/pensionärer/mammor/pappor/fyllon/barn? Skulle passera mitt vardagsrumsfönster brölandes diverse fylleramsor; 2) om inte det var tvunget till att vara någon jävla högtid (när jag råkade vara ensam och bitter, det vill säga inte medbjuden på någon slags baluns) och en miljard fyrverkerier skulle smällas;  och slutligen 3) om inte grannen hade dunderfest. Helt okej att ha fest, jag unnar verkligen en singel (gissar) dam i 30-årsåldern (gissar igen) att festa till. Om man inte spelar ”Mikrofonkåt” på HÖGSTA JÄVLA VOLYM 1000 GÅNGER PÅ REPEAT! Plus, att man dessutom inte har råd att köpa, eller illegalt ladda ner, låthelvetet utan skiten ska avbrytas av Spotify-reklam.


Men jag får nog ändå sammanfatta mina observationer och upplevelser att det, trots dödsångest för magisteruppsatsen, har varit en fin helg. Måste slutligen dela med mig av helgens bästa moment. Sitter på universitet en fredagseftermiddag och hör följande från en student till en annan; ”mmm… joo… asså hur stavar man till orange? Det är S C H va?”. Och jag som brukar vilja hänga på universitetet bara för att inandas den intellektuella atmosfären. Ack vad jag bedrog mig.

Peace
Lesa