Snart kan jag skriva min egen lilla pocketbok med "101 sätt att vakna".
Inatt hände det igen.
Jag blev väckt av något jag i min vildaste fantasi inte hade kunnat räkna med.

Vi tar det från början. Tidigare i våras har jag vid två tillfällen vaknat av att jag inte kunnat andas. Jag har satt mig upp i sängen mitt i natten och med ett paniskt försök till inandning försökt försörja mina lungor med luft. Jag tror att det kallas sömnapné:

"Ungefär 200 000 svenskar är drabbade av sjukdomen sömnapné (även kallad obstruktiv sömnapnésyndrom, OSAS). Sjukdomen innebär att man gör kortare eller längre andningsuppehåll när man sover, ofta i kombination med kraftig snarkning."

Helt hundra är jag dock inte när det hör till saken att jag faktiskt inte snarkar när jag sover. Obehagligt är det i vilket fall. 

Den andra typen av uppvaknande är om möjligt än mer äckelbetonad. Mitt i natten vaknar jag av ett utdraget: "uuuuuuuuuöööööööööööh!" Jag definierar det hela som spyläten men med isolering som en gammal nordsamisk kåta lyckas jag inte lokalisera vartifrån det kommer. Är det nån i mitt rum? Är det nån i korridoren? Är det någon i trappan? Till slut inser jag att det lyckligtvis kommer nerifrån rabatterna. Någon har tagit en shot för mycket och beslutat sig för att lätta sin magsäck några hekton.


Och så i natt har vi uppvakningssätt nummer tre. Klockan 02.45 vaknar jag av ett idogt och illasinnat bankande på korridorsdörren. Vad i helv, hinner jag tänka och reser mig hastigt upp. Hjärnan, som var nånstans mellan Nangijala och Sjunde himlen, är inte lika snabb i omställningen och börjar fundera i banor som: Har jag glömt att jag ska träffa gruppen? Är det morgon? Varför är det mörkt ute? Jag besvarar det obehagliga bankandet med ett: "Va äree om?!" men får inget svar. Hjärnan, som nu äntligen hittat sin plats mellan axlarna, funderar nu istället på om det är inbrott på gång? Med en puls på 185 och beväpnad med mjukisbyxor ställer jag mig bakom den låsta dörren för att lyssna av om jag kan höra något utifrån. Släpande ljud hörs och på nytt börjar ett ljudligt bankande på dörren. Den här gången ska jag fan ha reda på vem det är! Jag öppnar hastigt och iväg försvinner en klänningbeprydd korridorskamrat in till sig och som, innan hon kvickt stänger och låser dörren, säger "Jag hatar dig!!!"

Vafaan?! Nu är det verkligen tilt i hjärnan. Har jag just blivit väckt av en "korridorskamrat" för att få reda på att hon hatar mig?! Det verkar inte bättre.

Ett nattligt sms bringade ingen klarhet.

Idag ska jag försöka reda klarhet i vad allt detta hatande består i. På ett nyår för x antal år sen var mitt löfte att jag skulle bli mindre älskvärd och mer "sämre omtyckt". Men det är verkligen inget kul om man tycker att man inte förtjänar det! Så nu plockar vi fram pacifisten, leker Aschberg och Grannfejden och reder ut det här!

Mot bättre relationer! / Eder.