Åh Nangiala! Jag ska inte dö, men det känns som att friheten är nära. 2 dagar till, sen ska uppsatsen in och jag kommer återigen att vara en lycklig människa med förmåga att le istället för att gå med kroniska rynkor i pannan medans hjärnan försöker räkna ut signifikansnivåer. Tyvärr är väl inte lidandet slut förens man "gått upp" med uppsatsen, i detta fall är jag relativt övertygad om att det kommer innebära att bli sågad vid fotknölarna av någon professor som tycker att man ska göra om allt. Men ändå, lättnadskänslan är nära! Ändå har jag (trots livet i min lilla bubbla) lyckats observera min närhet, vilket jag tolkar som HiP:s kall i livet;