Fotbollens Reefat El-sayed
Veckan som cuphjälte är över. Den antonesiska världsbilden som jag låtit härska allena senaste tiden fick idag sin knäck tillbaks till ursprungsläget. Till den värld där jag heller inte var någon exceptionell straffskytt och där felträffar inträffar. Jag känner mig lite som Refaat El-Sayed, mannen som från ingenstans byggde ett imperium, som skulle göra affärer med Volvo men som senare upptäcktes sakna doktorshatt och därmed var hans öde beseglat.
Så här känner jag mig.
Hursomhelst. Det jag pratar om är dagens semifinalmatch för mixade lag i korpen, där matchen som slutade 1-1 gick till straffar. Men det får vara färdigältat nu. Jag låg bakom vårt ledningsmål, var vid sidan av när de kvitterade och missade en straff i straffläggningen. Det får väl ändå ses som plusminusnoll? Vad är det man säger: "Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge". Må så vara, och jag kan inte låta bli att bittra lite över att spelare med erkänt vassa fötter avböjde att slå någon straff... jeje...
Kanske har jag ändå anledning att oroa mig när jag i en situation där jag fejkar täcka ut en studsande boll, viker inåt i banan, blir bortknuffad av två motståndarhänder reagerar på ett synnerligen olämpligt sätt. Förorättad som jag kände mig av att bli brutalt bortknuffad agerar jag instinktivt och både slår och sparkar efter motståndaren... Herregud, tänker jag efteråt. Det här får jag allt be om ursäkt för efter matchen. Saker kan hända i stridens hetta men så får man bara inte bete sig! Det mystiska här är att jag själv saknar förklaring till denna urlackning. En tanke jag har är att jag allt som oftast i mina uppväxtår agerat eftertänksamt och omsorgsfullt men att jag nu omedvetet satt denna spärr mer och mer ur funktion. Om än bara på fotbollsplanen.
Det hela känns signifikativt, då jag under veckan har jag gett mig i kast med att försöka låna Malcolm Gladwells bok "Blink" som handlar om den intuitiva intelligensen. Kanske kan den ge mig svar eller åtminstone rättfärdiga mitt besynnerliga och klandervärda uppförande?
Tills dess: Ha det bra! / Eder.
Så här känner jag mig.
Hursomhelst. Det jag pratar om är dagens semifinalmatch för mixade lag i korpen, där matchen som slutade 1-1 gick till straffar. Men det får vara färdigältat nu. Jag låg bakom vårt ledningsmål, var vid sidan av när de kvitterade och missade en straff i straffläggningen. Det får väl ändå ses som plusminusnoll? Vad är det man säger: "Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge". Må så vara, och jag kan inte låta bli att bittra lite över att spelare med erkänt vassa fötter avböjde att slå någon straff... jeje...
Kanske har jag ändå anledning att oroa mig när jag i en situation där jag fejkar täcka ut en studsande boll, viker inåt i banan, blir bortknuffad av två motståndarhänder reagerar på ett synnerligen olämpligt sätt. Förorättad som jag kände mig av att bli brutalt bortknuffad agerar jag instinktivt och både slår och sparkar efter motståndaren... Herregud, tänker jag efteråt. Det här får jag allt be om ursäkt för efter matchen. Saker kan hända i stridens hetta men så får man bara inte bete sig! Det mystiska här är att jag själv saknar förklaring till denna urlackning. En tanke jag har är att jag allt som oftast i mina uppväxtår agerat eftertänksamt och omsorgsfullt men att jag nu omedvetet satt denna spärr mer och mer ur funktion. Om än bara på fotbollsplanen.
Det hela känns signifikativt, då jag under veckan har jag gett mig i kast med att försöka låna Malcolm Gladwells bok "Blink" som handlar om den intuitiva intelligensen. Kanske kan den ge mig svar eller åtminstone rättfärdiga mitt besynnerliga och klandervärda uppförande?
Tills dess: Ha det bra! / Eder.
Kommentarer
Trackback
