Chacha!

En blogg ska väl någonstans belysa små vardagliga betraktelser. Det här är exakt och på pricken till fullo precis något sådant. Igår gick jag runt inne på en ica-affär (Inga namn nämnda...). Det i sig är väl inte för märkligt men jag la märke till något jag personligen fann ohyggligt underhållande. Jag handlar i vanliga fall på Maxi där det är vanligt med "Superklipp" som då är rätt billigt. Men på den här lite mindre ica-affären drog de supermarknadsföringen väl långt kan jag tycka...


Superduper. Ett uttryck jag lockas av då det väcker nostalgi inom mig. Sist jag använde det själv var väl på lågstadiet vid någon tuff förhandling med hockeykorten. Sen en dum kommentar kanske, men vad är "lemon fan"??



Schuukt najs med Tortelloni!? Superbra.



Superläckert? Är det det första som dyker upp i huvudet när man hör svartrökt bog?



Jag ställer frågan till Matzi. Är majs verkligen supernyttigt? Men de tre utropstecknen uppmanar ju rätt hårt till att köpa lite majs och lägga på grillen...



Den bästa energikällan? Ät banan så blir man superpigg.



Det är bra jävla billigt va? Superbilligt kanske...? 



Frågan ställs till Matz igen. Eller ja, behöver kanske inte fråga. Men i vilket fall så kallar väl jag potatis för rotfrukt. Men inte superfrukt va?


Mitt nickname har några gånger genom åren (och är fortfarande på Spotify för den delen) varit Supereeken. Jag borde söka jobb som reklamare på Ica...

//Thomps

Då var det dags att lyfta blicken från berget av kurslitteratur som har slagit läger i lägenheten på Engelbrektsgatan 8 och dela med mig av en oväntat, oförklarlig och otrevlig smakupplevelse.

Ibland spelar kroppen en ett spratt, något som hände mig här om dagen när det var dags att sätta sig vid middagsbordet för att inmundiga en i annars mycket välsmakande svensk klassiker, vi pratar hemlagat potatismos.

Omständigheterna vid middagsbordet var vid detta tillfälle som vilken annan dag som helst, men när jag för gaffeln till munnen och förväntar mig att en smak av potatis levererar moset en vedervärdig överraskning. En vansinnigt besk smak tar över min mun och gör våld på mina smaklökar, så till den milda grad att jag riktar ett mycket bestämt ifrågasättande av matlagningsfärdigheterna hos personen som tillagat och serverar denna anrättning.

Här går tydligen uppfattningarna isär om smaken på moset och kocken förvarar sin maträtt och hävdar att det är gott! Jag blir misstänksam då hennes förmågor att annars identifiera smaker ligger i spannet hög till mycket hög. Jag tar ytterligare en experimentell tugga samtidigt som jag håller tillbaka min kritik och anklagelser och tänker i tystnad att – Det är ju i alla fall inte mitt fel att moset är katastrof.

För att verkligen försäkra mig om att mina taste onions är intakta går jag till den i det här fallet den enda tillförlitliga källan, Googel och skriver in: besk smak in munnen. På 0,16 sekunder får jag ungefär 22 500 träffar och fenomenet anussmak på moset har ett namn, det kallas i på ren svensk för pinjemun.

Det är en smakstörning som inträffar när man ätit pinjenötter som gör att allt som intas får en metallisk och bitter bismak. När jag tänker tillbaka på dagen innan så kan jag erinra mig om att jag faktiskt sänkte en näve Pinji i förbifarten.

Inget fel på varken kocken eller moset men härmed efterfrågas mer forskning kring Pinjemun då fenomenet faktisk är oförklarat och fortfarande en gåta för vetenskapen.

//Mz

Fick just besked att jag har en plats i PA-lagets korplagsuppställning ikväll. Det är då det slår mig hur länge jag varit borta från tävlingsfotbollen. 2½ år har passerat med allt vad det inneburit i form av diverse motgångar (framgångar har det rådit brist på, därför väljer jag att inte omnämna dessa). Numera har jag en nykter inställning till fotbollen och känner bättre till mina tillkortakommanden och tänkbara risker med att spela halvt ihoplappad. På eget bevåg ska jag nu ikväll testa om det är möjligt att ens spela på korpnivå.

Jag har också insett att jag i och med knäskadan nog kommer att behöva ta en annan roll än den jag haft tidigare. Förr var jag en småful mittback som trots min ringa vikt inte tvekade att gå i klinch med vem som helst av motståndarna. Ju bättre de var desto roligare var det att förstöra för dem.

Nu däremot, är jag (med all rätt) lite mer av en fegis och har väl inte riktigt hittat mig själv på fotbollsplan ännu. Detta kan ju naturligtvis bero på att jag inte varit på en fotbollsplan sen förra decenniet heller...

Hursomhelst, mina funderingar på vem jag ska vara går nånting så här:


Christian Poulsen.
En slitvarg med yttre attribut som påminner en del om mitt eget. Spelar som en nagel i ögat på sina motståndare och blygar inte att vara fysiskt brysk i närkamperna.
Summa summarum: Jag fortsätter spela så som jag avslutade min karriär?


Abel Xavier.
Det är omöjligt att inte gilla Abel Xaviers alla otaliga frisyrer och skäggfärgningar! Spelstilen har jag sämre koll på men jag minns väl den berömda handsen på Wiltords skott i förlängningen mot Frankrike i EM 2000. Något som kostade dem segern och vissa spelare lååånga avstängningar.
Sammanfattningsvis: Jag tar överstrykningspennan med neonfärg, målar min ansiktsbehåring och gör comeback som Abel Xavier?


Plura Jonsson.
Nästan tre års bortavaro har gjort mig tyngre än någonsin. Låter det vara osagt om det är ålder, mat- och dryckesvanor eller träning som ligger bakom men 76 kilo Tonne är numera fakta.
Slutligen: Jag sänker en pava vin, röker ett paket Glenn, tar av mig på överkroppen och entrar planen i kagge och halsband?

/Eder.

Tre inlägg inom 14 timmar. När hände det senast?!

Men jag känner att det här är för bra för att inte berätta om.

På väg hem från Valborgsfirande i parken, glad i hågen efter att ha sett och skakat hand med den store Ivo Pekalski, ska jag precis till att ta de sista kraftfulla tramptagen över det slutliga övergångsstället som skiljde mig från Delphiområdet. Då händer det. Det som inte hänt sedan september förra året. Kedjan hoppar.
Lite lätt besviken leder jag cykeln sista hundra meterna och funderar på huruvida jag ska vara en alert kille och försöka kränga på kedjan omgående. Jag ogillar nämligen att ha saker jag använder ofta ståendes funktionsodugliga. I det här fallet låter jag dock lättjan än en gång föra sin överlägsna talan och jag bestämmer mig istället för att ta hand om "den motvillige Monarken" vid ett senare tillfälle.

Storhelgen passerar och plötsligt är det söndagkväll och jag går, efter en slapp söndag, hem från Eklunds som bor ett stenkast bort. Självklart går jag min vana trogen genom cykelskjulet (det är närmaste vägen) men döm om min förvåning när jag inte ser min blåe riddare på min plats! Faan, är det någon som jävlas med mig?, spekulerar jag och får en obehagligt stigande puls i halsgropen. Den har blivit stulen, inser jag och börjar förbereda mig på ett liv utan tvåhjulig kompis. Jag bestämmer mig ändå för att kika runt lite och döm återigen om min förvåning när jag ser honom ståendes i andra änden av cykelskjulet! Återfunnen! Jag skyndar mig fram och säger några tröstande ord och att allt ska bli bra igen. Han lyssnar. Men berättar också att han blivit våldtagen.

Med en hoppande kedja var det visst inte lika roligt att vara cykeltjuv längre. Synden straffar sig själv, slyngel!


Med uppbänt lås stod han och huttrade, stackarn.

Numera är han återförd till sin ordinarie plats och har belönats med att kraftigt ICA Maxi-lås. Det är inte som förr, säger han. Men det funkar. Ibland har man osannolik tur i oturen. Den här helgen var det absurt.


"Samma hand som smeker, samma hand som slår. Imorrn fyller ingen år" / Eder.

I ett försök att jämställa den testosterondoftande bloggen Hunden I Påsen, tänkte jag dela med mig av mina observationer från en mellansvensk stad, en helg mitt i våren som denna.

Helgen började i bästa anda, lunch i solen med en god vän och hennes nykläckta baby (som sov som en klubbad säl i två timmar så mamma fick njuta av kaffet, duktig bebis!). På det lite handledning av uppsatsen som ska vara klar om drygt tre veckor och är utom all hjälp att bli klar till dess om inte ett antal mirakel skulle kunna råka inträffa. Givetvis i kombination med arbete dag och natt, utan rast och sömn. Anyway – handledning med Professorn är alltid lika spännande. Om det inte pausas för att gå ner i något arkiv och rota fram en rapport så är det mappar på datorn som ska kollas igenom. Det vill säga, jag ställer en fråga och han vänder ryggen till och klickar på sin dator. Inget illa menat, han hittar alltid bra saker! Vid senaste mötet hände dock något som avvek från det normala. Följande inträffar; vi diskuterar en del av uppsatsen och vederbörande tar upp en liten plastpinne. Jag tänker att det var något skräp, det ska han säkert kasta. Tro på min förvåning när den lilla plastbiten åker in i örat, följt av ett kontinuerligt snurrande. Jag fick alltså, under pågående diskussion om datainsamling, bevittna rensande av öronvax. Man upphör aldrig att förvånas. Till detta möte hade jag väskan full med tops, mest utifall att. 


Som sig bör, följde helgen sedan även av arbete. Min stackars utarbetade kropp avnjöt en valborgsmässoafton i horisontellt soffläge (måste erkänna att jag slumrade till vid 21,00) och det hade varit ett mycket bra avslut på dagen. Ja det HADE varit bra avslut på dagen, om inte 1) stans alla ungdomar/pensionärer/mammor/pappor/fyllon/barn? Skulle passera mitt vardagsrumsfönster brölandes diverse fylleramsor; 2) om inte det var tvunget till att vara någon jävla högtid (när jag råkade vara ensam och bitter, det vill säga inte medbjuden på någon slags baluns) och en miljard fyrverkerier skulle smällas;  och slutligen 3) om inte grannen hade dunderfest. Helt okej att ha fest, jag unnar verkligen en singel (gissar) dam i 30-årsåldern (gissar igen) att festa till. Om man inte spelar ”Mikrofonkåt” på HÖGSTA JÄVLA VOLYM 1000 GÅNGER PÅ REPEAT! Plus, att man dessutom inte har råd att köpa, eller illegalt ladda ner, låthelvetet utan skiten ska avbrytas av Spotify-reklam.


Men jag får nog ändå sammanfatta mina observationer och upplevelser att det, trots dödsångest för magisteruppsatsen, har varit en fin helg. Måste slutligen dela med mig av helgens bästa moment. Sitter på universitet en fredagseftermiddag och hör följande från en student till en annan; ”mmm… joo… asså hur stavar man till orange? Det är S C H va?”. Och jag som brukar vilja hänga på universitetet bara för att inandas den intellektuella atmosfären. Ack vad jag bedrog mig.

Peace
Lesa

... lägger jag upp ännu en look-a-like på Hunden i Påsens modefantast tillika mellanbror:

Jag vet att den här bilden var i ropet ett tag i våras men tror aldrig den kom att publiceras.
Behöver jag säga att en av dem är Bono...?

Likt, eller hur? :)

/Eder Antoine