Studentlivet är till mångt och mycket alldeles förträffligt men i det har jag lagt märke till en sak som bara stört mig mer och mer på sistone: Kravet att alltid vara politiskt korrekt.

Överallt på facebook har småpräktiga världsförbättrare ägnat avsevärd tid åt att göra ett tydligt (och socialt supportat) statement och via sin profilbild tagit ställning för än det ena än det andra. Det ska samlas billiga poäng där det måste bevisas:
"jag är ingen rasist, det är minsann bäst jag gastar motsatsen!".

Det gör mig bara så trött.

Visst, opinionen säger säkert att det är bra att folk bryr sig, men vilken skillnad gör det egentligen? På 60-talet demonstrerade människor mot krig i Vietnam, kedjade fast sig i fällningshotade almar och ockuperade kårhus.

Att visa handlingskraft på 2010-talet är att ladda ner en app som konverterar din profilbild på facebook till en profilbild som till omvärlden signalerar att så här tycker jag... wow, vilket engagemang och vilket statement.  

Min enda gud tillika profilbild för tillfället - Kenny Powers.

Kanske är det så att det här inlägget skrivs endast utifrån det dåliga samvete all denna skenhelighet orsakat? Kanske sällar sig ytterligare några vibrerande stämband till den befintliga kakofoni av röster som redan efter mig skriker: "bitter!"?

Men man behöver inte vara bitter för att man förstår saker.

Själv ser jag det som mitt sätt att fortsätta svälja allt på tvären - att vägra köpa allt som bara kommer i min väg. Det är väl att vara opinionsbildare om något...?

/Eder A.

Chacha!

Som tidigare nämnt deltog jag i Lidingöloppet i helgen. Så här kommer lite tankar som sprang runt i huvudet under loppet:

Innan start: Äntligen dags, förberedelserna sista dagarna hade gått bra. Joggade lite, kändes hyfsat.
I startfållan: Vad fan tänkte jag på när jag anmälde mig, fattade jag inte hur långt 30 kilometer är??!
Startskottet går: Sjukt mycket folk, det är trångt, ramla inte nu Thomas, då kommer du dö!
500 meter: Tvärstopp i ledet av folk. Varför? Jaha, det var lite blött i gräset, då måste man springa runt. Jävla idioter, jag hatar alla. Sen sprang jag rakt igenom det blöta och plockade runt 300 placeringar...
1 km: Det är sjukt varmt då det springer folk max tre decimeter från varandra. Trångt, varmt och svettigt. Men rätt kul det här. Första kilometern på 4:45, exakt enligt planen!
2-13 km: Det rullar på, mer eller mindre jobbigt, håller perfekt fart. Shit, det kanske kommer gå bra det här.
14 km: Jag vill dö, det gör ont och inte ens kommit halvvägs. Men vad är det jag hör. En DJ i skogen som pumpar Black eyed peas på högsta volym. Fan va kul, nu orkar jag nog runt ändå!
15 km: Halvvägs, nu är det bara hem som gäller. Enkelt. Och fortfarande bra fart. Yeah!!!
18 km: Kilometern på 6:30, vad händer, det gör ont, jag går i uppförsbackarna, döden närmar sig med stormsteg. Jag kommer inte ta mig runt.
19-22 km: Nu gick det bättre igen men det är en molande smärta i exakt hela kroppen. Kilometrarna runt 5:00, helt ok!
23 km: Låt mig bara ligga ner och dö! Knät börjar göra riktigt ont, dvs springa 300 meter, gå 100 meter, springa 300 meter, gå 100 meter.
24 km: Kollar ner på GPS-klockan i tron om att jag sprungit snart en kilometer till, sanningen kissade på mig, jag hade kommit 200 meter sen sista gången jag kolla på klockan.
25 km: Abborrbacken, jag kommer knappt upp. Men sista fem kilometrarna nu!
26 km: Lite medvind kändes det som, kunde förlänga löpstunderna till 400 meter.
27 km: Tillfälliga hetsgråtattacker.
28 km: På gränsen till att stanna i en uppförsbacke, nej vänta, det gick inte uppför. Men ville stanna ändå.
29 km: Inne på sista kilometern. Blev det inte mer än så här?
30 km: Joggar i mål på 2:41 ungefär. Bitter över knäsmärtan men ändå rätt pigg.
Dagen efter: Sängliggandes, kommer jag någonsin bli utvilad.
Idag, två dagar efter: Jag vill ut på ett löppass!

Summa kardemumma: Det var sjukt kul! Det mest fascinerande är att jag lyckas lura mig själv hela tiden under loppet, märkligt då jag egentligen är sjukt smart. Men ändå så trodde jag att jag nästan var i mål när jag passerade 15 km...

//Thomps

Det är många som pratar om nya tuffa Sverige. Personligen har jag tyckt det är trams. Ända tills nu. Nu är råttet mågat helt enkelt. Jag blir så jävla lack på den här situationen. Nåväl, så här är det. En vän till mig har råkat ut för en sak. Jag loggade in., eh, han loggade in på Blackboard (som är ett system för att ta del av information från kurserna man läser). Jag upptäcker, eh, han upptäcker att en gruppmedlem skickat ett meddelande till oss andra i gruppen. I meddelandet läser jag, nej, han läser att:

"Nu har jag ren skrivit intervju formuläret."

Bifogat i meddelandet finns också en fil vid namn "Intervju formulär".

Tillägg till det hela är att personen som skickat detta har gissningsvis 300 högskolepoäng. Hur fan gick det till?

Jag tänkte, eller nej min vän tänkte skicka ett brev till Sverigedemokraterna så tar någon i riksdagen tag i situationen.


Två smånotiser som ter sig bleka i sammanhanget. Jag har ny dator. För de som levt lite närmare mig sista året så förstår ni att jag nu får ut ungefär två timmar mer av varje dag då jag spar in väntetid. Notis två, jag ska springa Lidingöloppet på lördag. Det är sjukt långt!


Slänger med en intervju med Nordpolen som är konstigt. Men genialt bra musik. John Travolta är favoritlåten just nu.


///En bitter och jävlig Thomas!

Idag spenderade jag förmiddagen i den kungliga Hufvudstaden och närmare bestämt sittandes i en stol på Make Up Institute Stockholm.

Jag hade fått mitt första modelljobb, vilket har betyder att jag har ätit bomull de senaste veckorna, har hört att modeller gör det för att dämpa hunger och hålla sig smala. Catwalken får vänta en stund till för nu var det dags för en sminkning på temat fantasy.

Min sminkös för dagen var Josefin Abrahamsson a.k.a Carros syrra, som utbildar sig till Make up artist, och behövde någon att måla på.

Eftersom temat var fantasy satte jag mig i sminkstolen med en förhoppning och mental bild av det slutgiltiga resultatet som jag trodde skulle se ut ungefär så här:



En Orch från Sagan om ringen.

Eller en osynlighetssminkning har också varit coolt!



Nazgûl, från samma trilogi som ovan.


Josefin hade en helt annan bild som hon ville förmedla, våra idéer låg en bit ifrån varandra.



Såhär lagom i valtider blev jag alltså märkt med ett politiskt förtecken. Har dock på ryktesväg hört att de tänker införa ett VASK-bidrag, det vill säga på krogen en statligt finansierad flaska skumpa, endast avsedd för att hällas direkt i slasken.

Det blev en mycket snygg fantasyros, Josefin gjorde ett grymt bra jobb när hon på fri hand målade blomman på en timme.


//Matz

Efter att tränat en tid på ett av Västerås hardcore gym så har mitt folkhälsotänk kritiserat något som generellt ses som något positivt, något att ta efter och respektera, nämligen att träna och nu pratar jag specifikt om styrketräning.

I den miljö som är objekt för kritiken är människorna ganska stereotypa till sitt utseende. Förutom att de är mycket större än genomsnittet så är de rakade på huvudet, är rejält gaddade, har kättingar runt halsen, svintajta tank tops och långbyxor av märket Better Bodies eller GASP.  Här hamnar vi på den fula delen av kulturskalan.  

Aktiviteten i sig är inte ful utan bara ett medvetet sätt att ta hand om sig själv, och när blev det fult, ja okey det är inte den mest intellektuella utmaningen att svinga en skivstång, men det är det inte heller att föra en kupa vin till sin mun, men beroende på vad det är för vin i glaset, vilken mängd, vem som gör det, och hur man gör det och vilken förmåga som finns att resonera kring smaker, aromer och varför man över huvud taget dricker.

Person, omständigheter, mål och syfte blir således prediktorer för om aktiviteten anses som fin eller ful.

Balans och måttfullhet får bli nyckelord i resonemanget, överdrifter är ingen dygd precis utan ger en kontraproduktiv effekt på något som har potential att främja flera av hälsans dimensioner. Men vad är det då för fel att träna hårt, medvetet och målfokuserat, det är det naturligtvis inte så länge hälsan är målet och inte ett medel som konsumeras för att nå andra mål. Träning i alla dess former ska vara ett sätt att producera hälsa och problemet uppstår när det är sneda samhälliga kroppsideal som produceras istället.

Paideia!!

//Mz