Jag har betalat dyrt för att slippa vara rik
* Sena nätter och dålig sömn har nu börjat bli ett stående inslag i mitt liv. Lyckligtvis svek kaffebryggaren mig inte idag heller och utomhus skiner solen mot mina solkiga rumsfönster. Det är nu cirkus bara en vecka kvar av det ljuva och så kallade plugglivet.
Efter fyra år i två radikalt olika städer anser jag mig nu "klar". Ett uttryck som jag är så innerligt trött på att höra: "Men du är klar nu till sommaren, eller?" Blir man någonsin klar, undrar jag...?
På lektioner ibland känner jag bara för att göra en fet urlackning à la Örjan Ramberg och berätta vad jag egentligen tycker... (0:46 in i videon).
* Jaja. Kul är det i alla fall att fler och fler läser denna bitterljuva blogg. Tittarsiffrorna har på senaste tiden rusat i höjden och anledningen är och förblir, för mig, okänd. Bloggstallet är nu komplett med Lesa som nyrekryterad fjärde utpost och med en i dagarna comebackande Mz, vars tidigare inlägg fortfarande kan få mig att kikna av skratt. I mina försök att ta en lagom munter CV-bild förra månaden försökte jag med olika roliga klipp på YouTube få till ett naturligt leende. Det gick inte. Så jag slog på en gammal film där ovan nämnda Mz förekommer, framförandes vad som närmast kan liknas med ett sångframträdande. Jag skrattade så jag grät.
* I helgen tyckte jag återigen det var dags för en fettkoll på gymmet. Utav mina 75 pannor var 8,3 procent fett. Det är ganska lågt. Igår kunde jag också halvt glatt, halvt besviket notera att min favorit-skogshuggar-flanellskjorta inte längre får plats över mina armar... Om träning har en baksida skulle jag säga att den finns i garderoben.
Det var "det hele" som en kraftigt underbettsutrustad universitetsadjunkt skulle ha sagt. / Eder.
101 sätt att vakna
Snart kan jag skriva min egen lilla pocketbok med "101 sätt att vakna".
Inatt hände det igen.
Jag blev väckt av något jag i min vildaste fantasi inte hade kunnat räkna med.
Vi tar det från början. Tidigare i våras har jag vid två tillfällen vaknat av att jag inte kunnat andas. Jag har satt mig upp i sängen mitt i natten och med ett paniskt försök till inandning försökt försörja mina lungor med luft. Jag tror att det kallas sömnapné:
"Ungefär 200 000 svenskar är drabbade av sjukdomen sömnapné (även kallad obstruktiv sömnapnésyndrom, OSAS). Sjukdomen innebär att man gör kortare eller längre andningsuppehåll när man sover, ofta i kombination med kraftig snarkning."
Helt hundra är jag dock inte när det hör till saken att jag faktiskt inte snarkar när jag sover. Obehagligt är det i vilket fall. 
Den andra typen av uppvaknande är om möjligt än mer äckelbetonad. Mitt i natten vaknar jag av ett utdraget: "uuuuuuuuuöööööööööööh!" Jag definierar det hela som spyläten men med isolering som en gammal nordsamisk kåta lyckas jag inte lokalisera vartifrån det kommer. Är det nån i mitt rum? Är det nån i korridoren? Är det någon i trappan? Till slut inser jag att det lyckligtvis kommer nerifrån rabatterna. Någon har tagit en shot för mycket och beslutat sig för att lätta sin magsäck några hekton.
Och så i natt har vi uppvakningssätt nummer tre. Klockan 02.45 vaknar jag av ett idogt och illasinnat bankande på korridorsdörren. Vad i helv, hinner jag tänka och reser mig hastigt upp. Hjärnan, som var nånstans mellan Nangijala och Sjunde himlen, är inte lika snabb i omställningen och börjar fundera i banor som: Har jag glömt att jag ska träffa gruppen? Är det morgon? Varför är det mörkt ute? Jag besvarar det obehagliga bankandet med ett: "Va äree om?!" men får inget svar. Hjärnan, som nu äntligen hittat sin plats mellan axlarna, funderar nu istället på om det är inbrott på gång? Med en puls på 185 och beväpnad med mjukisbyxor ställer jag mig bakom den låsta dörren för att lyssna av om jag kan höra något utifrån. Släpande ljud hörs och på nytt börjar ett ljudligt bankande på dörren. Den här gången ska jag fan ha reda på vem det är! Jag öppnar hastigt och iväg försvinner en klänningbeprydd korridorskamrat in till sig och som, innan hon kvickt stänger och låser dörren, säger "Jag hatar dig!!!"
Vafaan?! Nu är det verkligen tilt i hjärnan. Har jag just blivit väckt av en "korridorskamrat" för att få reda på att hon hatar mig?! Det verkar inte bättre.
Ett nattligt sms bringade ingen klarhet.
Idag ska jag försöka reda klarhet i vad allt detta hatande består i. På ett nyår för x antal år sen var mitt löfte att jag skulle bli mindre älskvärd och mer "sämre omtyckt". Men det är verkligen inget kul om man tycker att man inte förtjänar det! Så nu plockar vi fram pacifisten, leker Aschberg och Grannfejden och reder ut det här!
Mot bättre relationer! / Eder.
Fotbollens Reefat El-sayed
Så här känner jag mig.
Hursomhelst. Det jag pratar om är dagens semifinalmatch för mixade lag i korpen, där matchen som slutade 1-1 gick till straffar. Men det får vara färdigältat nu. Jag låg bakom vårt ledningsmål, var vid sidan av när de kvitterade och missade en straff i straffläggningen. Det får väl ändå ses som plusminusnoll? Vad är det man säger: "Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge". Må så vara, och jag kan inte låta bli att bittra lite över att spelare med erkänt vassa fötter avböjde att slå någon straff... jeje...
Kanske har jag ändå anledning att oroa mig när jag i en situation där jag fejkar täcka ut en studsande boll, viker inåt i banan, blir bortknuffad av två motståndarhänder reagerar på ett synnerligen olämpligt sätt. Förorättad som jag kände mig av att bli brutalt bortknuffad agerar jag instinktivt och både slår och sparkar efter motståndaren... Herregud, tänker jag efteråt. Det här får jag allt be om ursäkt för efter matchen. Saker kan hända i stridens hetta men så får man bara inte bete sig! Det mystiska här är att jag själv saknar förklaring till denna urlackning. En tanke jag har är att jag allt som oftast i mina uppväxtår agerat eftertänksamt och omsorgsfullt men att jag nu omedvetet satt denna spärr mer och mer ur funktion. Om än bara på fotbollsplanen.
Det hela känns signifikativt, då jag under veckan har jag gett mig i kast med att försöka låna Malcolm Gladwells bok "Blink" som handlar om den intuitiva intelligensen. Kanske kan den ge mig svar eller åtminstone rättfärdiga mitt besynnerliga och klandervärda uppförande?
Tills dess: Ha det bra! / Eder.
Min livsönskelista del 2 (Plenty is never enough!)
Publicerar härmed del två av min livsönskelista och kommenterar samtidigt att det förra inlägget som skrevs var bloggens 500:e i ordningen. Ett litet HiP hurra för Sveriges mest intellektuella kvalitetsblogg är verkligen på sin plats!
Åter till önskelistan!
4. Lifebike
I likhet med cyklarna med påhängsmotor (mopedens begynnelse) är detta cykeln som ger dig en extra skjuts i uppförsbackarna! I cykelstaden Lund med sina backar och ständiga vindförhållanden vore en järnhäst av denna kalibern guld värd! Antagligen skulle det också bara dröja en vecka innan den var stulen av någon klåfingrig skåning... Men! I den bästa av världar skulle jag få behålla den själv och då är det en investering helt i linje med rådande miljömedvetenhet.
5. MacBook Air
Min vänsterklickstangent la av. Mina bildskärmsdrivrutiner krånglar. Explorer hänger sig. Batteriet tar inte laddning. Problemen med oförskämt populära PC:s låter inte vänta på sig. Allt medan dessa Mac-användare ständigt påtalar sina maskiners förnäma eminens. Antingen är ett helt folkslag manipulerade eller så ÄR helt enkelt Apple bättre än sina konkurrenter. Jag är beredd att ge den lövtunna skapelsen en chans i alla fall.
6. Begagnad Toyota Corolla
För att understryka det faktum att jag inte är någon välgödd lyxshoppare och för att jag har en förkärlek till att laga/reparera, fixa och använda gamla saker placerar sig en begagnad Toyota Corolla på min livsönskelista. För den som har sett besiktningsstatistiken är valet lika självklart som sill på midsommar. Här är betygen bra mycket bättre än medelbilen. Tilläggas ska dock att det är som bäst att äga bilen mellan år 8-12. Det vill säga, värdeminskningen är som minst mellan dessa år. Det lärde jag mig på hälsoekonomin. Och kanske får min ekonomi en bättre hälsa om jag lyder rådet?
Listan drabbas hela tiden av tillskott och nya idéer. För tips om inköpsmåsten här i livet ber jag er läsare att droppa en kommentar!
I väntan på en krullhårig comeback.
Adios!/Eder.
"Universitetet är det nya gymnasiet"
Programmet i sig är inte särskilt svårt men problembarnen (vilka man med lätthet skulle tro ha gått direkt från småskolan till universitetet) försvårar inlärningen på fler än ett sätt!
Vi tar det från början.
Problemen i det här fallet är två till antalet och förstår verkligen ingenting av vad instruktioner heter.
Den ena ser ut som Kristina Lugns dotter, har fnasiga händer, rött hår och en gäll, genomträngande röst.
Den andra ser ut som hon levt de senaste 10 åren på Plattan och låter som en avtänd, stockholmsk tjackpundare...
Dessa två har av en tacksam slump nu hamnat i samma grupp.
Ingen av dom förstår. Ingen av dom har kapacitet att förstå.
Smidigast är när den ena (som tror sig förstått) ska förklara för den andre.
Det blir lite som att en blind hjälper en döv...
Jaja. Roligast idag var nog trots allt att Idol har kommit till stan.
Jag passade på att ta en idolbild på Idolbilen.
Det är för övrigt i "lokalerna" bakom som jag har min undervisning.
Apropå rubriken var det ett stycke jag snappade upp från ett par samtalande tjejer i väntan på studievägledning. Det kanske ligger nånting i det.
/Eder
- Kapten, säg mig, när kommer skeppet fram?
I den eufori och förvåning som uppstod skriver jag i alla fall nu i ren inspiration. I punktform.
* Som vanligt med mina projekt om vikt och viktökning har det nu stagnerat en aning. Träningen har också visat sig vara mycket beroende av min träningspartner och hans vanor. Tränar Eklund - tränar jag. Viktmässigt har jag gjort en toppnotering på 75,7 kg en lördagsmorgon och har de senaste veckorna fortsatt kretsa just där. Det är lätt att bli nedslagen utan framgång men om jag backar några månader så är det trots allt en ganska remarkabel ansträngning jag gjort - att gå från 69,6 till 75,7 är sex kilos differens. Med en fettprocent på 11,8 därtill är det ännu ett bevis på att det inte är ister jag lagt på mig. Ibland blir jag dock trött på all denna hets om ständig förändring, och som jag i viss mån får erkänna att jag själv också är med och skapar. Hela livet verkar gå ut på att ständigt göra om saker och framför allt sig själv...
På TV är det Abtronics hit och ZumbaFitness dit. "Så gjorde jag för att gå ner 12 kg!". För vem gör alla dessa människor det egentligen?! Egentligen vet jag väl svaret då jag är en del av hela skiten själv... Men att jag inte lever som jag lär är väl heller inget nytt. Och kasta stenen först, den som i ärlighetens namn faktiskt gör det. Viktigast av allt är nog insikt. Och att ibland fråga sig själv: För vem gör jag det här?
* Förra helgens utgång gav mig ett uppslag om en ny bok: "QP-tjejer och cheesekillar". Vad den ska handla om vet jag inte, men titeln känns lovande. Kanske säljer idén till Viveca Lärn och får se den som julkalender 2015?
* I veckan som följer är det skola 5/5 dagar. Man inser hur bortskämd man är när man tycker sånt är jobbigt. Hela grundskolan var det kutym med skola veckans alla dagar och lyckan var stor om man mot förmodan kom hem före klockan tre någon dag. Nu handlar det om två- eller tretimmarspass...
På återhörande. /Eder A.
Behåring på manlig överläpp (och lite till)
Hursomhelst. Jag vågade inte heller idag att ta för givet att jag såg ut att vara över 20 så jag hivade fram legget av gammal vana.
- "Hur förklarar du det här? Inget skägg på bilden och så massa skägg i verkligheten?!", säger han hurtigt och med en osynlig men genuin glimt i ögat.
- Det hinner hända en del på sex år, vettu!, svarar jag rappt. Nöjd över att han såg skillnaden på en 18-årig tonåring på rosa körkort och en 24 bast gammal universitetsstudent. Därefter fäller han mig med kommentaren jag inte var beredd på: - "Har du sparat i sex år?!"
Jag var nu mållös. 1-0 till kassören Sören. Eller Håkan Kråkansson som nån pillemarisk kund tjenisartat hävde ur sig.
Så här kan det se ut.
/Eder Antoine.
Inbetween days.
Efter en vecka fylld med aggression och tentaplugg känns det som det kan vara dags att uppdatera lite vad som hänt senaste tiden.
* I torsdags skrev jag tenta i sociologi.
Tentavakterna var två tentatanter vars dagar som fagra möer sannolikt inträffade någonstans i den begynnande efterkrigstiden. MEN! Därmed inte sagt att de inte fortfarande var att räkna med! När jag anlände, avslappnad (nästintill nonchalant) och i god tid och just hade hängt av mig mina tillhörigheter bräker en av de äldre kvinnorna högljutt åt mig: "DEU FEEOR ÄNTÄÄ HA MOBEILTELEFEUNEN POU DAEJ!!!"
Vafan äre om och varför kan du inte bara be mig snällt, din jäkla föredetting?!, tänker jag men blidkade hennes befallning omedelbart samtidigt som jag bedyrade mitt ouppsåtliga handlande med ett jakande muttrande och en oskyldig men leende uppsyn. Medveten om att den skånska vänligheten har än en gång visat sitt smutsiga tryne sätter jag mig sedan och skriver välformulerade svar på allt om byråkratiska organisationer och radikalfeminism. Jag blir uppriktigt besviken om jag inte får VG. Men å andra sidan går inte jorden under om det inte inträffar.
* I lördags var jag på grilltillställning hos mina vänner P och J.
En liga på sju pers åt mat och drack öl, åt lite mer, åt glass, spelade tv-spel och lyssnade på lokala Spotifyfavoriter. Roligast var nog ändå framåt tvåtiden när en i sällskapet lättar lite på dresscoden, drar på YouTube och visar en kroppsbyggare vid namn Fankhouser. Tydligen har denne Fankhouser vader som inte är av denna värld. Den av oss i sällskapet som får räknas som mest initierad i ämnet är inte sen att påpeka detta: "KOLLA VADERNA! KOLLA VILKA VADER!" hörs det några sekunder in i klippet. Bara för att ytterligare några sekunder senare följas av ett anglocistiskt konstaterande när samme initierade herre lågmält och lite för sig själv säger: "Caaalves..." ;)
* Idag slängde jag mina Köpenhamnsskor.
Trots en lång och trogen tjänst fanns det nu tyvärr inte längre någonting som kunde rättfärdiga deras existens. Så här ser festande i grannlandet ut mellan 23.00-07.30:
* Slutligen misstänker jag att det bara är en tidsfråga innan jag får punka igen på min cykel. En cykel som numera går under namnet "den motvillige Monarken". Rullgruset på våren brukar vara förrädiskt...
/ Eder Antoine
Tidernas bästa musikvideos!
Hursomhelst fortsätter den här bloggen uppdatera Svensson på värdefull nonsenskunskap och presenterar här tre av världens bästa musikvideos! (?)
Mr Oizo - Flat Beat. Ingen kan headbanga lika fort som Flat Eric!
OK Go - White Knuckles. OK Go gör bara bra musikvideos och det här är den senaste i raden. Kreativitet i dess renaste form.
Fatboy Slim - Right here, right now. Kanske den bästa av dem alla? Fatboy Slim tar dig genom evolutionen på ett magnifikt sätt, och alltihop på knappa 3:49.
Eder kulturskribent /AO Let's go
Årskrönikan 2010!
Dags att lägga ännu ett år till handlingarna. Lite synd kan tyckas, då 2010 fann sig väl i munnen och även lät sig skrivas på ett föredömligt sätt. Det är dessutom det första nyåret på ett tag då hundenipåsens medlemmar inte återses efter firandet. Här ges en sammanfattning med årets viktigaste händelser, sett ur ett Antologiskt perspektiv!
Årets flyttfågel: Jag lämnade Västerås för Lund. :) Gräset är alltid grönare någon annanstans.
Årets åkomma: Blindtarmsinflammation. Det sög.
Årets citat: "Oh, it's okay! He's just trying to fix the discount and everything" - Pecka använde sin gymnasieengelska på en förfest med en hel hög spanjorskor och förklarade att jag bara skulle höja diskanten på stereon.
Årets citat 2: "En riktig kavalkadspya!" - En bearbetad variant av kaskadspyan. Citatet dök upp på en av årets sista förfester. Inte helt säker på upphovsman men Julius ligger bra till.
Årets konstnärer: 
Årets låt: "Flyktsoda" - med Thåström och Eldkvarn i en odödlig duett på Cirkus Broadway i slutet på 80-talet. Här ligger det annars nära till hands att plocka September - Mikrofonkåt, men om jag ska välja den jag spelat mest är den nog inte i närheten av denna drömduos skapelse. Går dessutom utmärkt att sjunga fruktsoda istället.
Årets låt 2: "Rum 23" - Stefan Sundström.
Årets låt 3: "Plenty is never enough" - Tenement Halls.
Årets album: The National - High Violet. Efter tips från en jobbarkompis och en ganska lång inlyssningsperiod fastnade dom. Det här är nästa stora band. Är osäker men tror inte många i Sverige lyssnar på dom idag. Om nåt år kommer det vara vardagsmusik för gemene man. För fem år sen frågade jag min linköpingsvän Henric om han kände igen bandet jag spelade i bilen. Det gjorde han inte. Ja sa till honom att lyssna igen, för det här kommer bli någonting stort. Det var Kings of Leon.
Årets upptäckt: Fasen vad snabbt tvätten torkar i ett torkskåp!
Årets upptäckt 2: Det är både kul och trevligt att bo i ett kollektiv med inslag av personer från andra länder. Tyska "sch-ljud" tillsammans med det horribla franska uttalet av engelskans horrible ("it's soo orribelle!") har förgyllt min höst.
Årets upptäckt 3: Trampled by Turtles. Hittade detta bluegrasspelande band av en ren händelse. Sökte efter ett (numera upphört) band vid namn Duluth. Hittade ett album med samma namn. Next best thing, tänkte jag, klickade och lät det rulla i bakgrunden. Tack Gud för det!
Årets mest överskattade: Lars Winnerbäck. Det är för mig okänt huruvida han släppt nåt "nytt" 2010 men överskattad är han fortfarande. Se på Kent - våga förnya och förändras!
Årets mest överskattade 2: Franz Ferdinand. Vad har hänt med FF?! Här gäller snarare motsatt råd: gör det ni kan och gör det snarast! På väg mot en säker död om det inte kommer ett praktalbum 2011...
Årets "precis som jag tänkte mig": Festerna i Lund är lika många som innehållsrika! Allt som oftast fullt ös med sena nätter som blir till tidiga mornar.
Årets "shop-til-you-drop": På mindre än två minuter hade jag spenderat 1700 spänn på ett par jeans och en tröja på MQ. Jeansen är på varje dag men stickade tröjor kommer inte överens med min kroppstemperatur, det vet jag nu...
Årets minst genomtänkta: Sänkte tillsammans med ett damsällskap och en kamrat en vinare klockan 03.00-04:30 efter en hård fest på Krischan... Dagen efter var det föräldrabesök...
Årets nerköp: Studio Headline i Lund. Från att på två timmar och för 330 kronor få en helt acceptabel, nästintill snygg, frisyr i Västerås till ett nittonminutersklipp för samma peng i Lund, där tekniken endast innebar att göra håret kortare! Wow, häftigt! Heja pottfrilla anno 2010!
Årets tv-serie: "Eastbound and Down". Få tv-personligheter har i modern tid påverkat och format mig så mycket som förre baseballsuperstjärnan Kenny Powers.
En egocentrerad krönika kan tyckas och må så vara. Bloggkollegor är dock varmt välkomna att komplettera listan till fulländning!
Lite sent men ändå: Gott nytt barre!
/AO -Let's go!
Min telefon...
Dom som känner mig vet att jag är ett inbitet Eldkvarnfan sedan några år tillbaka och det var med både förvåning och glädje jag sprang över den här look-a-liken på Willys för ett par veckor sedan:
Eldkvarns album "Tempel av alkohol" verkar alltså ha stulit sin omslagsidé av självaste Kung Gustaf, som med sina lättrökta sardiner i finaste tomatsås även han valt att posera i all sin prakt med diverse medaljer och "axelvaddar". :)
/Eder Anton.
Tänk om...
Tills det händer, njut av Trampled By Turtles - "November".
För alltid / Eder Anton.
Gymträningens baksidor.
En kines/japan/korean/thailändare (eller asiatisk) 60+gubbe verkar ha en enorm träningsfrekvens, för varje gång jag är där - är han redan på plats.
En tatuerad nationsvakt, ständigt iförd mössa på gymmet, ser allmänt orippad och ganska klen ut men lyfter alltid svintungt. All heder där.
En saftig linnebyggare med 40-armar har alltid (ljusgråa) långbyxor på sig när han tränar. Jag tror bestämt det är för hans sparvstickor till ben. Men ska man bli bra på nåt måste man specialisera sig! Därför lite heder där också.
Nu till upplevelserna!
Det manliga omklädningsrummet är en märklig skådning. Vuxna män som pratar med varandra efter duschen kan helt ogenerat stå och greja med det allra heligaste, samtidigt som en seriös, ofta jobb-, diskussion äger rum. Jag måste erkänna att jag har lite svårt för sånt...
Ett annat lite underligt beteende är då människor vid ekiperingen efter ufört duschande först av allt väljer att dra på sig sin t-shirt(!). Jag menar om brandlarmet går...
Den tredje upplevelsen vill jag knappt berätta om, men jag känner ändå att jag måste. För min egen skull om inte annat. Jag och min sparringpartner Pecka är i det närmaste färdigombytta och beredda att stiga upp från bänken och bege oss in till lokalerna. Av någon anledning slänger jag ett getöga till höger inåt i omklädningsrummet och skymtar i en av duscharna som är utrustad med slang helt sonika en man som duschar. So far so good. Han står med ryggen emot när jag hastigt ser herrns vänstra hand separera samme mans bakdel för att med den andra handen rikta duschmunstycket och dess stråle rakt in i ändalykten!
... hur fortsätter man efter att ha berättat nåt sånt? :) Det går ju bara inte. Nästa gång kanske jag kan berätta om när vi mötte en, på snömodd, springande blind man med tillhörande ledhund. Den som lever får se. Ibland lite väl mycket.
Som Bo Kaspers Orkester sjunger: "Ärr på hjärnan sitter kvar". /Eder.
Tio clementiner på en dag är inget ovanligt.
* Överallt på teve och var man än tittar är det mödrar! På teve är dom nyss fyllda 16. I mataffären är dom 26 och har barnvagnar breda som skrivbord. Uppvisande av hänsyn ingick inte på "Att-bli-mamma-kursen" varför dessa marodörer plöjer sin väg fram, ignorerandes vanliga fotgängare. Senaste besöket på Erikshjälpen nere i stan framkallade både frustration och ironi när klientelet i butiken mestadels bestod av morsor med pansarvagnar och överåriga pensionärer med sin motsvarighet i form av rullatorer. Trängseln var total! :)
* Ett annat mänskligt beteende att beakta är vid övergångsställena. I tid och otid har jag noterat ett fascinerande fenomen för vilket jag ännu saknar svar på. För trots att den kvadratiska rutan lyser så starkt den bara kan för att någon tryckt på den grå knappen och fått ett "piip" som kvitto envisas nästa person till platsen likväl med att trycka på samma knapp - fastän det redan lyste om den kvadratiska rutan! :) Vadan detta?
* Willys här på området Delphi levererar. Inte bara billig kesella utan även i form av roligt skrivna erbjudanden och infoskyltar.
Snarare: "mat jag gillar - stavning jag hatar". ;)
* Lund är en cykelstad. Det har jag sedan länge fått erfara. I början var det aningens knepigt att veta hur man på detta tvåhjuliga fordon skulle uppföra sig mitt ibland långtradarna och personbilar men efter ett par veckor är nu uppmärksamheten och skärpan på topp varje gång jag ger mig ut. Idag gick det dock inte riktigt som planerat. På kullerstensgatan som leder ner till stan blev jag och min följeslagare Pecka omkörda av en vinröd Volvo. Inget konstigt med det om det inte vore för den illavarslande "Övningskör"-skylten på bakluckan som i samma stund jag såg den som på kommando skapade ett obehag i hela min cyklande kropp...
Chauffören är precis så ouppmärksam en hormonstinn 16-17-åring kan vara och uppfattar i samma stund han ska köra om Pecka (som kör först) att han får möte med en lastbil... Efter att från början ha haft en alldeles för hög fart för en nybörjare bromsar han tvärt och står i det närmaste still nån sekund. Långtradaren tar det lilla lugna och håller sig på sin kant. Något som föraren i den vinröda övningsvolvon då också beslutar sig för att göra. Sakta drar han sig ut mot vägens högra kant. Själv inser jag att jag har för hög fart för att vara säker på att en tvärnit ska undhjälpa en kollision efter förarens nyckfulla beslut att spärra min väg framåt. Svänga till höger är det heller inte tal om då det där går en 15 cm hög trottoarkant. Jag trampar och hoppas på det bästa och samtidigt som jag är parallellt med bilen skriker jag: "Fan Pecka! Det här känns inte alls braaa!". Jag hinner dock precis och slinker undan den körkortssuktande odågan som förhoppningsvis lärt sig att se sig omkring lite noggrannare framöver.
Med 16-veckorsfrilla /Eder Anton.
Svartvita detaljer - en bukett liljekonvaljer
Jag brukar ibland halvt fantisera om ett yrkesliv i vilket jag har en balanserad fördelning mellan praktiskt, fysiskt arbete tillika en annan del bestående av teoretiska och mer tänkande uppgifter. Det akademiska livet kan ibland upplevas som en smula mentalt tärande och ibland längtar man faktiskt bara bort till mer "banala" sysslor som att rensa ogräs eller såga av en trädgren. Då är det skönt att fler med mig långt tidigare också tänkt samma tanke! Den schweizisk-franske filosofen (bland annat) Jean-Jacques Rousseau krediteras i "Vansinnets historia" enligt följande: 
"Det blev Jean-Jacques Rousseau jag fick tacka för mitt tillfrisknande. I hans odödliga skrifter hade jag bland andra naturliga sanningar lärt att människan är gjord för att arbeta, inte för att meditera. Fram tills dess hade jag tränat min själ och vilat min kropp; jag bytte nu regim; jag övade min kropp och vilade själen.
Jag avstod från att läsa de flesta böcker; jag riktade mina ögon på naturens arbeten, vilka till alla mina sinnen talade ett språk som varken tiden eller nationerna kunde förändra.
Min historia och mina tidningar var fältens och ängarnas växter; det var inte mina tankar som mödosamt gick till dem, som i människornas system, utan deras tankar som kom till mig i tusen behagliga former."
Vidare beskrivs naturen vara läkande för individen: "Ty den har makten att befria människan från sin frihet. /.../ Trycket från de sundaste behov, den nödvändighet utan våldsamhet som kräver att man föder sig och skyddar sig mot väder och vind, dagarnas och årstidernas rytm, allt detta betvingar de vanvettigas oordning genom att påtvinga en regelmässig observans".
Är det fler än jag som längtar bort ibland?
Med visst mått av vishet - Eder Anton.
Thanks for nothing!
En nylånad Hellacopters-cd's spår 2 får illustrera tankarna efter den bittra sjukhusvistelsen.
/Eder Antoine.
"Man vänjer sig aldrig, man får leva med smärta."
Efter en dags plågat flängande mellan sängen och toan, i hopp om en vanlig matförgiftning eller magknip, ringer jag vid 19:30-tiden till morsan och förklarar bekymren. Innan dess är det bara Eklund och Pecka som vetat om mitt horisontalläge. Morsan säger åt mig att ta tag i saken och ringa sjukvårdsrådgivningen och sedermera även kvällsvårdcentralen. Blir vidare hänvisad till akutmottagningen i Lund för att riktiga "påffs" ska få ta sig en titt på fallet "den halvt döende Antoine".
Eklund och Pecka hjälper mig till akutmottagningen där jag möts av en kölappsreception med allt annat än serviceminded personal: "- Du kan sitta ner o vänta" är beskedet jag får. Det är bara det att jag inte kan sitta. Jag kan egentligen inte heller ligga ner, då magen gör uppror och bokstavligen vrider in mig i smärta. Efter 45 minuter går jag framåtböjd som en backhoppare fram till receptionen och berättar att jag inte fixar den här skiten längre. Jag får efter ett par minuter gå med in till ett rum där jag får en karg 70 centimeters brits att vila på. Timmarna går. En sur sköterska ber om pissprov och blodprov. Jag uppfyller hennes önskningar.
Eklund valde att lägga telefonen på ett, enligt honom, lämpligt ställe. Jag brydde mig inte, utan hade fullt upp med värk och frossa.
Sex och en halv timme efter ankomst till vad som offentligt kallas "akutmottagning" får jag för första gången en läkare som känner på magen. Hon är ursprungligen inte svensk och det är ibland svårt att höra vad hon säger. Jag berättar om att smärtan sitter mitt i magen, strax nedanför revbenen och att det gjort ont på det sättet hela dagen. Hon klämmer och trycker. Plötsligt gör det svinont! Hon trycker igen. "-Aaa-ha-haj", får jag fram och hon lugnar sig nån sekund för att sedan fråga på bruten svenska:
- Ant-hoon... varffor duy saeger dy ha ont miten po magen... neer jag tricker du haar ont höger om mageen?
Amen vafan, tänker jag. Här har jag varit fullständigt massakrerad av magsmärtor senaste 24 timmarna, förlåt mig tanten att jag inte reflekterat varifrån smärtan exakt kommer ifrån!
Hursomhelst visar blodproven höga levervärden och sjukt högt antal vita blodkroppar. Inflammation is going on! Jag får dröpp, smärtstillande spruta i 6-packet och blir vid 04:30-tiden upprullad till stället där tre andra, äldre människor redan ligger och krämpar. En har krockat med bilen, en annan kräks blod, en tredje har glassplitter i huden... och mitt ibland dessa stukade personer ligger jag. Det är dessutom omöjligt att sova när dessa tre turas om att nöjeshöja och sänka den ställbara sängen. Lägg där också till en konstant tutande av övervakningsmaskiner och ni förstår mitt sömnlösa tillstånd.
07:00 är jag less på beep-beepandet och ger mig upp för att ta reda på resultatet från de senaste proverna. Jag hinner knappt resa mig förrän jag överrumplas av en kirurg som sitter inne med svaren: Allt pekar på inflammation i gallblåsa/blindtarmsområdet. Klämtesten säger blindtarmen varför jag börjar förberedas för operation. Ett par timmar senare stegar en ny snubbe med Janne Josefsonröst in och trycker sedvanligt på min numera välkända kista. Han tycker det har gått tillbaka. Väntan följer. Beslut kommer sedan att vi struntar i operationen och skickar hem grabben istället.
Det hela var lika typiskt som tydligt: När jag behövde hjälp blev jag hänvisad att vänta - när väntan var över behövde jag inte längre hjälp.
Välfärdssamhället må innehålla mycket men säker och trygg vård ingår alltmer sannolikt INTE i det epitetet. Vad skulle jag gjort för att få hjälp tidigare? Lagt mig i en korridor och skrikit? Jag förklarade ju åtminstone för Pecka att jag var döende både en och två gånger. Vad mer kan jag göra? Att dessutom bli bemött av råa skåningar på en akutmottagning gjorde inte saken bättre. Jag hörde mig själv muttra: "Jävla individualister!" flertalet gånger, och det värsta är att jag vet att jag har rätt.
Jag lämnar sjukhuset upplyst om att sydligare breddgrader inte har inneburit ett varmare samhällsklimat - snarare tvärtom.
Avslutningsvis ett stort tack till Malin vars insats gjorde att jag fick tag på en bastubadande Eklund tillika dito Petter. De två sistnämnda ska också ha stort tack för uppoffrande av tid och energi att hjälpa respektive sällskapa mig genom kraftig smärta och långa timmar! När jag kved att nu dör jag sa Pecka bara hela tiden nej nej, det är ju full omgång i hockeyn imorrn! Låter det vara osagt om det var det som fick mig att överleva men vid liv är jag fortfarande i alla fall. :)
/Eder Anton.
SWaG iN BAG!
/Eder Anton.
Looking for the time that I spent. Looking at yesterday and wonder where the hell it went.
Kikade av okänd anledning in på Resdagboken.se för att kolla gamla inlägg av mina kamrater.
Jag hade glömt bort det här. :)
/Eder Anton.
Två på en dag om det är länge sen
Jag har ju bytit inriktning och försöker smalna av den Überbreda utbildningen folkhälsovetenskap till något mer nischat, det vill säga arbetslivsvetenskap.
Det innebär ja att en hel del ny kurslitteratur måste införskaffas. Idag när boken "Arbetsmarknaden" kom hem så slog det mig att omslaget påminde om något jag sett tidigare.
"Arbetsmarknaden" Om; arbetsmarknadsteori och politik.
Den liknar nästan skrämmande:
"Spelet"
Som handlar ett sällskap män som ägnat sitt liv åt "förförelsekonsten" och hur de på kortast möjliga tid ska manipulerar kvinnor till att ligga med dem.
"Arbetsmarknaden" utkom 2006, det vill säga ett år efter "Spelet". Frågan som uppstår är ju vilka underliggande toner som ska tolkas in i boken, och vilken "arbetsmarknad" är det egentligen författaren syftar på?
Har inte läst den än, men ser fram emot det.
//Matz
