Det är alltid trevligt att få gratis godis av sin bovärd men...



har jag anledning att vara orolig när figuren på asken ser ut så här:


För 20 år sedan vill jag minnas att han jobbade med något helt annat...


/Eder Antoine

Det kanske är lika bra att flytta trots allt. Korridorstjockisen med de groteska matvanorna och med den TOTALA avsaknaden av taktfullhet har under denna korta tid som boende i detta "kollektiv" gett mig en allvarlig öroninflammation som riskerar att övergå i kronisk hjärnskada, om inte åtgärder omedelbart vidtages. Hur kan en människa så fullständigt sakna känslan av lagom?!

Var förbi en sväng till mitt nya crib och hann förvånansvärt nog med att träffa min nya granne, som var i full färd att flytta in. Med frisyr och hårfärg som Barbados-Magnus efterträdare (kommer inte på vad han heter, Mattias nåt kanske?), en ögonuppsättning med två helt olika färger och en överljudshastighet på svadan som kom ur hans mun fick jag en känsla av att:
 d e t  h ä r  k a n s k e  o c k s å  b l i r  j o b b i g t.



Men vi får se.
Ingen ska vara på förhand dömd.

/Eder.

Har inte särskilt mycket matnyttigt att bjuda på nuförtiden, eller jo, det har jag alltid, det är bara att jag aldrig tar mig tid.

Den senaste tiden har präglats av en mystisk axelskada som förra veckan mycket märkligt uppkom i sömnen. Tillsammans med min tidigare "kramskada" i ryggen tänkte jag som hastigast att: "Fan. Nu är det färdigt!" och att kroppen på riktigt höll på att ge upp. Sisådär 55 barre för tidigt. Lyckligtvis har den nu läkt ut skapligt och har efter två smärtsamma rehabpass tryckts tillbaka en aning.

En annan rolig grej är att jag mer och mer förstår mig på och samtidigt börjar komma in i den där stressade åldersperioden 25-40, där livet mest bara svischar förbi. Därför är det ibland kul att se människor som INTE befinner sig i det där spannet utan istället lagt den tiden långt, långt bakom sig.

Händelsen jag tänker på utspelade sig i en korsning där jag skulle svänga vänster ut på en huvudled och där en liten bil tvärsöver på andra sidan bara skulle korsa vägen och köra över. Jag chillar, tänker jag, eftersom jag dessutom ser en personbil komma sakta uppifrån mitt vänster. Chillar gör också föraren i den lilla bilen, trots att det enda som krävs för att utföra manövern är en ilagd växel och ett nätt applicerat tryck på gaspedalen. Det är nu jag börjar fundera. Varför händer ingenting? Bilen från vänster kommer ju ändå ganska sakta?!



Tiden går.

Bilen från vänster är nu alldeles strax framme i korsningen. Då jävlar händer det grejer! "Just det ja! Gaspedalen var den högra!", verkar föraren i den lilla bilen tänka. Full fräs och ut i korsningen! Det är bara det att bilen från vänster nu inte längre befinner sig särskilt långt till vänster utan helt enligt naturlagarna har förflyttat sig en bra bit närmare "den intensiva" trafiken (jag och en den lilla bilen rakt över). En tvärnit senare lyckas jag få syn på den lilla pygméföraren med den tillhörande fjuttbilen: En vitknoppad dam med en uppskattad längd på enofemti och med en ålder i paritet med Lunds domkyrka. Bilen, som tidigare var till vänster, tutar ljudligt när den uråldriga damen obekymrat passerar framför denne. Den ofantligt gamla damen ser med en obrydd min inte ut att höra, även om hon nu för första gången sakta gör en tendens att röra det vithjässade huvudet åt det hållet. Som för att nonchalant säga: "Tuta du bara. Det var trettio år sen jag hörde nåt senast". Den tidigare tutande bilen står sedan kvar någon millisekund extra som för att markera den idioti som just försiggick. Därefter rullar livet lyckligtvis vidare för samtliga inblandade parter och både allt och ingenting har hänt på tio flyktiga sekunder.

Vad som sedan har hänt beror nog en del på vem du frågar.
Och vilken ålder denne innehar...

/Eder Antoine

Äntligen har jag hittat den!
Låten jag sökt och saknat sedan 25:e april då jag hörde den på radion!

Jag har mer och mer börjat se livet som en ständigt föränderlig hinderbana. För varje varv jag tar mig igenom återkommer hindren alltid i varvet därpå. Oftast i lite annorlunda form, men likväl påfallande lika. För varje varv som inleds har man nytta av det förra och så vidare. Till slut har man några rundor på sitt samvete och kan känna sig bekväm i att lita på sig själv och räcka långfingret åt ännu ett hinder som inte hellre vill något annat än att fälla dig rakt ner i den kalla leran.

För sex år sen hade min hjärna gymnasiekompetens. Trots det tror jag att det var en period då jag lärde jag mig som mest av och i livet. Efter svek och ogynnsamma relationer beslöt jag mig för att borra ner mig och lägga energi på sådant jag visste skulle vara bestående. Jag lät mitt förutsägbara arbetsliv kryddas av fotbollsspel på kvällarna, jag lyssnade på musik och min kärlek slösade jag på familj och mina närmaste vänner. Ett begränsat men högkvalitativt umgänge i kombination med privata sidoprojekt visade sig fungera bra.

Sen kom den där förödande augustikvällen då jag hamnade i ett ryggläge jag senare aldrig riktigt rest mig ifrån. I samma stund som jag hörde smällen visste jag; Det här blir ett helvete att ta sig ur. Feldiagnosticerad upphöjt till tre tog det mig 13 månader att ens få en operation. Sex månader senare är nio av tio färdigrehabbade. Så även jag. Med enda skillnaden att mitt nya korsband var så löst ditsatt att det nu saknade funktion.



Det här är absolut inte meningen att vara någon snyfthistoria. Men jag har hamnat i samma sits som för sex år sen. Jag behöver något att ge min kraft och energi. Med fotbollen utesluten känns det som om någon just norpat nycklarna men ändå ber mig starta bilen… I våras frågade skolkamrater om vad jag skulle läsa i höst. Jag svarade att jag i höst skulle ”ta en lång jävla paus från livet”. Det värsta är att oavsett hur pausat livet kan verka så måste man befinna sig någonstans.

Och ska man befinna sig någonstans måste man göra någonting.
Och ska man göra någonting måste man vilja någonting.
Och för att vilja någonting måste man ha entusiasm…

Precis som Thåström är jag skyldig till att under många herrans år försökt slippa vara med mig själv. I slutändan är jag trots det ändå brutalt medveten om att det är just med sig själv man måste stå ut. Och på tal om bestående så är det enda riktigt säkra i tillvaron din relation med dig själv. Den varar livet ut. Det är lika sant som det är tråkigt. Och att spendera tid och pengar på sig själv kan vara kul ett tag men leder ingen vart i jakten på det verkligt vidunderliga...

Så med blicken uppåt återstår nu bara att ta reda på vad som finns på andra sidan hindren på det varv nummer 26 jag snart inleder.




"Hold your glass up. Hold it in.
Never betray the way you know you’ve always been".

/Eder Antoine.

Lika bra att fortsätta på den inslagna ICA-Stigen (höhö) och presentera ytterligare en iakttagelse:



Är det verkligen okej att sälja tändvätska som ser ut som enliters colaflaskor?

Nu står det i och för sig T-Ä-N-D-V-Ä-T-S-K-A på etiketten. Men ändå. Och jäklar vilken supervardag man kan få om man nu skulle köpa en.

Och slutligen nej, vi har inte mottagit några pengar från varken Lidl, Willys eller Coop för någon smutskastning. Det är bara det att ICA genomgående har den mest anmärkningsvärda skyltningen.

/Eder Antoine

I förra inlägget satte T fingret på en vardagsföreteelse som jag nog tycker ICA gett lite väl stora proportioner. Måste Svensson verkligen veta att majs är supernyttigt? Om det nu ens är det? Mina egna erfarenheter säger dessutom att majs kan vara ganska svårsmält.

Jag fortsätter i alla fall på i liknande spår och med iakttagelser jag gjort den senaste tiden.
Det handlar om uppmaningar. Påbud. Ofta med negationer inblandat men utan förklaring.

På Friskis och Svettis i Västerås är det förbjudet att röra elementet.


På samma ställe är det också förbjudet att hänga på handfatet.

Varje gång jag ser budskap som uppmanar till att INTE göra vissa handlingar uppfylls jag av en osunt stark känsla av att just bryta mot dessa förmaningar. Jag börjar tänka på vad som händer om jag sträcker fram ett finger och faktiskt nuddar elementet? Och vad händer om jag skulle hänga lite på handfatet? Hur mycket häng tål det egentligen? Allt det här vill man ju ha reda på! Som Mz brukar säga: "Jag vill ju inte dö nyfiken!".

Hela det här tror jag grundar sig i att man redan som barn ville ha förklaringar på VARFÖR man inte fick vara eller göra på ena eller andra sättet. På senare år har samma vilja till bakgrundsinformation fått ett uppsving genom universitetsstudier och källkritik. Därför är det med fasa jag upptäckt Actimels senaste reklamfilm där en frågvis liten tjej ställer relevanta frågor om varför i h*e hon ska dricka den där smörjan? Morfar (som uppenbarligen aldrig varit barn, ej heller läst på universitetet) försöker på ett sliskigt sätt sälja in denna artificiella sörja av "bakterier och blaj" och ger till en början "svar" på hennes frågor. Men så gör hon misstaget att ställa en fråga för mycket. Han får nog. Han kan inte längre svara. Därför får hennes nyfikna och källkritiska fråga det sketna svaret: "Drick nu! Det är gott!".



Den förklaringen hade jag köpt om det nu inte varit för hans tidigare svammel om bakterier, magens försvar och ditten och datten. En läsk kan man dricka för att det är gott. Actimel säljer inte läsk. De vill sälja något funktionellt. Då duger det inte med påståenden som "det här är bra!", "det är bara så" och "drick nu, det är gott!".


Flickan borde ha satt ner foten och gjort som denna lilla tjej istället.

Stay källkritiska! /Eder Antoine.