Jag vet hur man väntar
Kom just hem igen efter ett tredje besök på kort tid hos mr Pentti Pitkänen, välkänd sjukgymnast i Västmanland med omnejd.
Bad honom i slutet av passet att känna på knät, vilket han också gärna gjorde.
Konversationen där gick något i stil med:
A- "Aa, det känns ju rätt glappt......
Varpå han lätt upprört svarar:
P- "Det här var ju jääävligt glappt!
Därefter började han prata om att åtgärda det med ännu ett kirurgiskt ingrepp...
Vafaan, tänkte jag. Ska jag behöva gå igenom den här helvetesresan ännu en gång?! Tydligen.
Innan dess hade han precis sagt att det fanns viktigare saker i livet än idrott...
Jag blir så trött på allt dravel om att jag borde skaffa mig nån annan hobby eller intresse. Eller dom som menar på att jag borde acceptera att mitt knä är slut och that's it!
FÖR MIG FINNS INGET VIKTIGARE ÄN IDROTT! Och det sista jag tänker ägna mig åt är att skaffa mig ett annat intresse.
Men faktum är att jag var medveten om det här i samma sekund som jag landade min nedtagning av Fagers rensning, en bit in på egen planhalva den där regniga augustikvällen på Hjärnevallen i Medevi, 2008. Av någon anledning viker sig hela benet inåt och på samma sätt som en torr kvist bryts av hör jag mitt korsband delas itu av den omilda landningen. Smärtan därefter saknar motstycke. Det gör så ont att jag börjar hyperventilera.
Jakob leder tillsammans med Coach ut mig till sidlinjen och dom tårar som kommit en bit ner på vardera kinderna handlar i det läget inte om den brutala smärtan utan istället om den långa väg som jag vet att jag nu har framför mig... en väg som än en gång verkar vara utan ände...
Min identitet togs ifrån mig den där fotbollsfyllda sommarkvällen och ligger förmodligen kvar bland dom grässtrån jag krökte när jag efter dryga 25 spelade minuter ofrivilligt intog det ryggläge jag hittills inte helt lyckats resa mig ifrån...
Men jag ska fortsätta kämpa.
Vad alla än tycker och säger.
/Anton.
Bad honom i slutet av passet att känna på knät, vilket han också gärna gjorde.
Konversationen där gick något i stil med:
A- "Aa, det känns ju rätt glappt......
Varpå han lätt upprört svarar:
P- "Det här var ju jääävligt glappt!
Därefter började han prata om att åtgärda det med ännu ett kirurgiskt ingrepp...
Vafaan, tänkte jag. Ska jag behöva gå igenom den här helvetesresan ännu en gång?! Tydligen.
Innan dess hade han precis sagt att det fanns viktigare saker i livet än idrott...
Jag blir så trött på allt dravel om att jag borde skaffa mig nån annan hobby eller intresse. Eller dom som menar på att jag borde acceptera att mitt knä är slut och that's it!
FÖR MIG FINNS INGET VIKTIGARE ÄN IDROTT! Och det sista jag tänker ägna mig åt är att skaffa mig ett annat intresse.
Men faktum är att jag var medveten om det här i samma sekund som jag landade min nedtagning av Fagers rensning, en bit in på egen planhalva den där regniga augustikvällen på Hjärnevallen i Medevi, 2008. Av någon anledning viker sig hela benet inåt och på samma sätt som en torr kvist bryts av hör jag mitt korsband delas itu av den omilda landningen. Smärtan därefter saknar motstycke. Det gör så ont att jag börjar hyperventilera.
Jakob leder tillsammans med Coach ut mig till sidlinjen och dom tårar som kommit en bit ner på vardera kinderna handlar i det läget inte om den brutala smärtan utan istället om den långa väg som jag vet att jag nu har framför mig... en väg som än en gång verkar vara utan ände...
Min identitet togs ifrån mig den där fotbollsfyllda sommarkvällen och ligger förmodligen kvar bland dom grässtrån jag krökte när jag efter dryga 25 spelade minuter ofrivilligt intog det ryggläge jag hittills inte helt lyckats resa mig ifrån...
Men jag ska fortsätta kämpa.
Vad alla än tycker och säger.
/Anton.
960 minuter i veckan. Varje vecka.
I nästan tre timmar har vi nu suttit och försökt kommunicera dubbelkommunikation på världens bästa webplats: www.vsif.nu
Det tar hårt på psyket att sitta som webmaster och klippa och klistra, återanvända och till slut publicera.
När man dessutom är så hungrig att magen buktar inåt är det svårt att alltid hålla humöret kontrollerat. Så här löd nyligen en konversation med Zäta som ledde till skratteksem i hela ansiktet:
Anton: - Men vafan, vi sitter ju bara och fiser småfis!
Matz: - Vad betyder det?
Anton: - Att det inte gör nån skillnad!
Matz: - Aha, jag trodde du beskrev din nuvarande status, att det var nåt slags tillstånd du var i.
Att vara hungrig is the mother of all fuck-ups.
/Eder Antoane.
"Jag vill ju bara va som alla andra..."
Igår gjorde jag bort mig.
Att gå in i en gympasal utan att själv få röra på sig lite grann har för mig alltid varit en omöjlighet så igår när det vankades handboll på VSIF-schemat tog jag självklart tillfället i akt och sköt en del. Kaxigheten och gamla minnen tog självklart ganska snart över och det dröjde inte länge innan jag grejade med hoppskott, växlar och japanare.
I ett nafs glömde jag bort allt jag tidigare gått igenom i form av avslitet korsband, operation och otaliga rehabtimmar på gymmet. Så efter ett upphopp och skott efter en fin växel med Erica (tillika fd knäskadad) var olyckan framme. Att landa på högerbenet gick inget bra, varpå det vek sig och jag föll ihop likt en säck potatis.
Så mycket för dom fem månaderna post-op-rehab.
Men men, inget gick av, för den känslan känner man igen om man en gång varit med om det. Fast idag stramar det rätt bra på baksidan, förmodligen i hamstring.
Ironiskt nog ska jag till vår finske vän, Pentti Pitkänen, sjukgymnast, nu på morgonen... Hur lägger man fram att man nyss varit dum nog att spela handboll? Utan skydd. Utan tejp och utan ortos...
Hursomhelst, hade det inte hänt igår hade det bara varit en tidsfråga.
Jag gråter inga tårar längre. Mitt knä är vad det är. Love it or leave it.
/Eder Anton.
Att gå in i en gympasal utan att själv få röra på sig lite grann har för mig alltid varit en omöjlighet så igår när det vankades handboll på VSIF-schemat tog jag självklart tillfället i akt och sköt en del. Kaxigheten och gamla minnen tog självklart ganska snart över och det dröjde inte länge innan jag grejade med hoppskott, växlar och japanare.
I ett nafs glömde jag bort allt jag tidigare gått igenom i form av avslitet korsband, operation och otaliga rehabtimmar på gymmet. Så efter ett upphopp och skott efter en fin växel med Erica (tillika fd knäskadad) var olyckan framme. Att landa på högerbenet gick inget bra, varpå det vek sig och jag föll ihop likt en säck potatis.
Så mycket för dom fem månaderna post-op-rehab.
Men men, inget gick av, för den känslan känner man igen om man en gång varit med om det. Fast idag stramar det rätt bra på baksidan, förmodligen i hamstring.
Ironiskt nog ska jag till vår finske vän, Pentti Pitkänen, sjukgymnast, nu på morgonen... Hur lägger man fram att man nyss varit dum nog att spela handboll? Utan skydd. Utan tejp och utan ortos...
Hursomhelst, hade det inte hänt igår hade det bara varit en tidsfråga.
Jag gråter inga tårar längre. Mitt knä är vad det är. Love it or leave it.
/Eder Anton.
Dr Bombay ikväll!
Chachaa!
Inte ofta jag är fredagsfryntlig nuförtiden men ikväll är det äntligen dags för den största händelsen på mycket länge!
Mitt liv har på sistone suttit i festkarantän av flera olika orsaker:
* Brist på intresse
* Rädsla för att fucka upp knät
* Skräck för att bli på tok för berusad och därmed kanske "losa" dagen efter
Och jag vet att det sistnämnda är oförlåtligt för en kille i min ålder. Men ju äldre man blir desto mer värt är det att ha helg... som inte går åt till att återhämta sig efter en galen fredag. :)
Hursomhelst gäller inga ursäkter längre! Ikväll är det jag som går all in!
Har för första gången laddat på rejält med olika ölsorter. För på äldre dar har jag, mot alla odds, lyckats skapa ett ölbegär utan dess like.
Så till kvällens stora grej: Dr Bombay!
Finns inte mycket mer att säga. Dom som var med back in the 90's vet vad jag pratar om.
Ses på SILK ikväll!
/Eder Antoaane
Inte ofta jag är fredagsfryntlig nuförtiden men ikväll är det äntligen dags för den största händelsen på mycket länge!
Mitt liv har på sistone suttit i festkarantän av flera olika orsaker:
* Brist på intresse
* Rädsla för att fucka upp knät
* Skräck för att bli på tok för berusad och därmed kanske "losa" dagen efter
Och jag vet att det sistnämnda är oförlåtligt för en kille i min ålder. Men ju äldre man blir desto mer värt är det att ha helg... som inte går åt till att återhämta sig efter en galen fredag. :)
Hursomhelst gäller inga ursäkter längre! Ikväll är det jag som går all in!
Har för första gången laddat på rejält med olika ölsorter. För på äldre dar har jag, mot alla odds, lyckats skapa ett ölbegär utan dess like.
Så till kvällens stora grej: Dr Bombay!
Finns inte mycket mer att säga. Dom som var med back in the 90's vet vad jag pratar om.
Ses på SILK ikväll!
/Eder Antoaane
För jag är som en ny frisyr!
Chachaa!
En ny teori till min viktökning har dykt upp: mitt hår på skallen.
Det var nu längesen jag klippte mig och det börjar verkligen bli en plåga att ha för långt hår för att ha kort frisyr och för kort för en långhårig dito...
Så jag ägnade förmiddagen att ta fram lite alternativ till hur jag eventuellt ska klippa mig (eller spara vidare):
Blond och spretigt. Beckham har alltid grym koll på håret.
Långt och hårband. Inspiration från Argentina i form av Caniggia vars hårband jag redan kopierat och flätat.
Surfarlooken. Saknar bräda men kan alltid införskaffas.
Av med skiten. Ännu en fotbollspelande argentinare, Luciano Figueroa, har kort blont hår. Kanske kan va nåt?
Volymburret. Kunde inte låta bli. Phil Spector gör en "Valderrama" men tyvärr är den inget alternativ för en kille vars hår alltid har vägrat visa den minsta locktendens.
Så nu vädjar jag till läsarna om tips och kommentarer! Posta gärna en länk om ni har nåt annat tips än dom jag skrivit.
/Eder "long-haired" Antoine.
En ny teori till min viktökning har dykt upp: mitt hår på skallen.
Det var nu längesen jag klippte mig och det börjar verkligen bli en plåga att ha för långt hår för att ha kort frisyr och för kort för en långhårig dito...
Så jag ägnade förmiddagen att ta fram lite alternativ till hur jag eventuellt ska klippa mig (eller spara vidare):
Blond och spretigt. Beckham har alltid grym koll på håret.
Långt och hårband. Inspiration från Argentina i form av Caniggia vars hårband jag redan kopierat och flätat.
Surfarlooken. Saknar bräda men kan alltid införskaffas.
Av med skiten. Ännu en fotbollspelande argentinare, Luciano Figueroa, har kort blont hår. Kanske kan va nåt?
Volymburret. Kunde inte låta bli. Phil Spector gör en "Valderrama" men tyvärr är den inget alternativ för en kille vars hår alltid har vägrat visa den minsta locktendens.
Så nu vädjar jag till läsarna om tips och kommentarer! Posta gärna en länk om ni har nåt annat tips än dom jag skrivit.
/Eder "long-haired" Antoine.
Practice makes perfect
Snart dags att bege sig ut i vinterkylan, till ett Friskis fullt av nyårslöften fast beslutna att ta tag i sin livsstil och börja motionera. Givetvis för sånt med sig en hel del poblem för en erfaren gymmare som jag. Exempelvis småfeta kvinnor på väg in i medelåldern som använder löpbandet till långsamma promenader. Eller upptas maskinerna av klåfingriga snorvalpar som ägnar sig åt nåt som dom tror är fåfängeträning. Eller så är alla bänkar upptagna framför hantlarna.
Eller så får man stå ut med frågor som: "Har du många kvar?" av någon halvseriös, lönnfet byggare.
Kanske är det därför jag drar mig för att gå dit? Kanske är jag lat...
Hursomhelst har jag äntligen hittat lite bra träningsmusik att pumpa till. Rammstein måste vara det bästa i gymmarväg: Tung, hård musik om nånting jag inte vet vad de sjunger om plus att det låter både farligt och aggressivt. Om någon har något annat förslag på bra auditiva källor är jag idel öra!
/Eder Anton.
Eller så får man stå ut med frågor som: "Har du många kvar?" av någon halvseriös, lönnfet byggare.
Kanske är det därför jag drar mig för att gå dit? Kanske är jag lat...
Hursomhelst har jag äntligen hittat lite bra träningsmusik att pumpa till. Rammstein måste vara det bästa i gymmarväg: Tung, hård musik om nånting jag inte vet vad de sjunger om plus att det låter både farligt och aggressivt. Om någon har något annat förslag på bra auditiva källor är jag idel öra!
/Eder Anton.
Dagens anti-fit
Chachaa!
Skulle kunna pumpa ett inlägg om min viktökning, plugget eller mitt liv generellt men faller för bloggtrycket och ger er en dagens outfit...
Igår blev det en vända på stan för att kolla in nya jeans. Mina tidigare har antingen spruckit och gått sönder eller krympit i midjan(!). Det som tidigare gick bra med storlek 29 eller 30 i midjan har nu blivit 32 och 33... Värst av allt är Acne-jeansen jag köpte för bara nåt år sen som på senaste tiden inte gått att försluta runt min stora mage. Lösningen, att spärra dom med gylfen och säkra med ett bälte, är oerhört vansklig och det har varit stunder där denna halvmesyr till lösning valt att ge upp med konsekvenser ni säkert kan lista ut själva...
Men så igår hittade jag äntligen ett par brallor stora nog för att till och med rymma mig! Svaret fanns på JC i form av ett par ljusa Crockerbyxor och ett annat mörkare par från Levi's. I kombination med tidigare inköpt tröja av märket "Made in the Shade" ger jag er härmed dagens outfit. Eller dagens anti-fit som jag tror Matz uttryckte det häromdagen:
Bilden är ett montage.
Killen på bilden är inte jag... Det är Valon Behrami. Jag ville se hur det blev.
Ha överseende med mina ofärdigheter i bildredigeringsprogram.
/Eder Anton.
Skulle kunna pumpa ett inlägg om min viktökning, plugget eller mitt liv generellt men faller för bloggtrycket och ger er en dagens outfit...
Igår blev det en vända på stan för att kolla in nya jeans. Mina tidigare har antingen spruckit och gått sönder eller krympit i midjan(!). Det som tidigare gick bra med storlek 29 eller 30 i midjan har nu blivit 32 och 33... Värst av allt är Acne-jeansen jag köpte för bara nåt år sen som på senaste tiden inte gått att försluta runt min stora mage. Lösningen, att spärra dom med gylfen och säkra med ett bälte, är oerhört vansklig och det har varit stunder där denna halvmesyr till lösning valt att ge upp med konsekvenser ni säkert kan lista ut själva...
Men så igår hittade jag äntligen ett par brallor stora nog för att till och med rymma mig! Svaret fanns på JC i form av ett par ljusa Crockerbyxor och ett annat mörkare par från Levi's. I kombination med tidigare inköpt tröja av märket "Made in the Shade" ger jag er härmed dagens outfit. Eller dagens anti-fit som jag tror Matz uttryckte det häromdagen:
Bilden är ett montage.
Killen på bilden är inte jag... Det är Valon Behrami. Jag ville se hur det blev.
Ha överseende med mina ofärdigheter i bildredigeringsprogram.
/Eder Anton.
"The dingo ate my baby?"
För ett tag sedan hände nåt förskräckligt. Fela Kuti, min adoptivdotter, som den senaste tiden bott hos Mr. Folke himself, försvann!
Men efter bara ett par dagars frånvaro satt hon där igen i armarna på "Beowulf" precis som om ingenting hade hänt.
Om någon vet nåt om detta försvinnande, kontakta bloggen! Eftersom jag lämnade henne till Folke som skulle vara barnvakt och nu hann anmäla henne försvunnen riskerar jag att förlora vårdnaden om denna kassako, eehm adoptivdotter...
Fela Kuti borta. Fela Kuti tillbaka.
Notera min mångfald av mössor. :)
/Eder Anton
Men efter bara ett par dagars frånvaro satt hon där igen i armarna på "Beowulf" precis som om ingenting hade hänt.
Om någon vet nåt om detta försvinnande, kontakta bloggen! Eftersom jag lämnade henne till Folke som skulle vara barnvakt och nu hann anmäla henne försvunnen riskerar jag att förlora vårdnaden om denna kassako, eehm adoptivdotter...
Fela Kuti borta. Fela Kuti tillbaka.
Notera min mångfald av mössor. :)
/Eder Anton
Knäproblem och äcklig mat i Örebro
Chachaa!
Ska ge mig på en liten sammanfattning av mina senaste upplevelser och händelser jag varit utsatt för... Så här är mitt senaste liv. I punktform.
* Var på återbesök i Örebro angående knät nyligen. Inget nytt kom fram och läkaren bekräftade bara min egen uppfattning om ett fortsatt instabilt knä med lite för slappt nyopererat korsband. Jag sa jag ville ha en ortos och han skrev en remiss. "Fortsatt lätt instabilitet i knäleden" stod det på den. Visst, tänkte jag, om det känns bättre för din yrkesheder att skriva "lätt" så gör det. Faktum kvarstår att knät inte är så stabilt som ett opererat knä borde vara. Och det som var den enda orsaken till att jag övervägde operation...
* Vid samma återbesök (som skedde kring lunchtid) beslöt jag mig för att prova Örebro stads restaurangutbud. Valet föll på säkra, trygga Grekiska kolgrillsbaren. Märkligt nog var det stängt fram till kl. 16 och jag fick snabbt ompröva mitt val. Några meter upp på gatan ser jag restaurang Maxim, som ser inbjudande och proffsigt ut. Maxim får det bli.
Beställer en Pasta carbonara som levereras till mitt bord innan jag ens hunnit börja på salladen jag nyss tog till mig. Efter ett par tuggor står det klart att det här var inte särskilt gott. Smaken påminde om den jag carbonara jag åt på Phuket i Thailand. Följande natt spenderade jag då på toan med huvet i stolen if you know what I mean...
Men äta bör man annars... så jag pinar i mig nästintill halva portionen innan jag beslutar mig för att överge pastan och gå vidare med bröd och sallad som utfyllnadskäk. Servitrisen verkar ha tagit notis om min brist på aptit gällande kräk-carbonaran och kommer fram och och frågar:
"- Smaka det inget bra?"
"-Nej, det var ingen favorit", svarar jag...
"-Ska vi prova lite nötfärsbiffar istället?", frågor hon.
Amen fan, nu har jag ju nästan ätit mig mätt på skitmat i alla fall, tänker jag men hör mig själv ändå säga:
"-Jaa! Vi provar lite nötfärsbiffar!"
Brandfarlig luktspray och tända ljus... En bra kombo om du frågar toalettansvarig på restaurang Maxim i Örebro.
Snabbt får jag in en lika stor tallrik med vad som ska vara nötfärsbiffar, grönpepparsås och potatis. Döm om min förvåning när den knytnävsstora nötfärsbiffen (som hade ett brunt yttre men oerhört rosa insida) smakar ännu vidrigare än den nyss halvätna carbonaran! Grönpepparsåsen var dessutom starkare än Magnus Samuelsson på anabola så det enda som återstod att peta i sig var potatisen...
Fan, va det här gick dåligt, tänker jag för mig själv och beslutar mig för att hastigt försöka försvinna utan att behöva träffa den så vänliga servitrisen en gång till... Snabbt stoppar jag in den sista brödbiten i käften och tar på mig jackan för att gå. Då, utan förvarning dyker hon upp igen!
"-Smakade det heller inget bra?" undrar hon lite besviket.
"-Jo, men nu har jag ätit så mycket att jag verkligen är mätt", ljuger jag, helt utan trovärdighet och rusar ut från restaurangen.
Dubbelvikt tar jag mig den korta vägen till stationen och funderar på om det jag precis upplevt var nåt bra eller dåligt. Heder till servitrisen för värnandet av besökaren. Mindre kredd till skäggige kocken som verkar ha helt andra smakpreferenser än mig...
/Eder Anton.
Ska ge mig på en liten sammanfattning av mina senaste upplevelser och händelser jag varit utsatt för... Så här är mitt senaste liv. I punktform.
* Var på återbesök i Örebro angående knät nyligen. Inget nytt kom fram och läkaren bekräftade bara min egen uppfattning om ett fortsatt instabilt knä med lite för slappt nyopererat korsband. Jag sa jag ville ha en ortos och han skrev en remiss. "Fortsatt lätt instabilitet i knäleden" stod det på den. Visst, tänkte jag, om det känns bättre för din yrkesheder att skriva "lätt" så gör det. Faktum kvarstår att knät inte är så stabilt som ett opererat knä borde vara. Och det som var den enda orsaken till att jag övervägde operation...
* Vid samma återbesök (som skedde kring lunchtid) beslöt jag mig för att prova Örebro stads restaurangutbud. Valet föll på säkra, trygga Grekiska kolgrillsbaren. Märkligt nog var det stängt fram till kl. 16 och jag fick snabbt ompröva mitt val. Några meter upp på gatan ser jag restaurang Maxim, som ser inbjudande och proffsigt ut. Maxim får det bli.
Beställer en Pasta carbonara som levereras till mitt bord innan jag ens hunnit börja på salladen jag nyss tog till mig. Efter ett par tuggor står det klart att det här var inte särskilt gott. Smaken påminde om den jag carbonara jag åt på Phuket i Thailand. Följande natt spenderade jag då på toan med huvet i stolen if you know what I mean...
Men äta bör man annars... så jag pinar i mig nästintill halva portionen innan jag beslutar mig för att överge pastan och gå vidare med bröd och sallad som utfyllnadskäk. Servitrisen verkar ha tagit notis om min brist på aptit gällande kräk-carbonaran och kommer fram och och frågar:
"- Smaka det inget bra?"
"-Nej, det var ingen favorit", svarar jag...
"-Ska vi prova lite nötfärsbiffar istället?", frågor hon.
Amen fan, nu har jag ju nästan ätit mig mätt på skitmat i alla fall, tänker jag men hör mig själv ändå säga:
"-Jaa! Vi provar lite nötfärsbiffar!"
Brandfarlig luktspray och tända ljus... En bra kombo om du frågar toalettansvarig på restaurang Maxim i Örebro.
Snabbt får jag in en lika stor tallrik med vad som ska vara nötfärsbiffar, grönpepparsås och potatis. Döm om min förvåning när den knytnävsstora nötfärsbiffen (som hade ett brunt yttre men oerhört rosa insida) smakar ännu vidrigare än den nyss halvätna carbonaran! Grönpepparsåsen var dessutom starkare än Magnus Samuelsson på anabola så det enda som återstod att peta i sig var potatisen...
Fan, va det här gick dåligt, tänker jag för mig själv och beslutar mig för att hastigt försöka försvinna utan att behöva träffa den så vänliga servitrisen en gång till... Snabbt stoppar jag in den sista brödbiten i käften och tar på mig jackan för att gå. Då, utan förvarning dyker hon upp igen!
"-Smakade det heller inget bra?" undrar hon lite besviket.
"-Jo, men nu har jag ätit så mycket att jag verkligen är mätt", ljuger jag, helt utan trovärdighet och rusar ut från restaurangen.
Dubbelvikt tar jag mig den korta vägen till stationen och funderar på om det jag precis upplevt var nåt bra eller dåligt. Heder till servitrisen för värnandet av besökaren. Mindre kredd till skäggige kocken som verkar ha helt andra smakpreferenser än mig...
/Eder Anton.
Look-a-like?
Det var längesen nu... men äntligen dags igen för en look-a-like! Fick på MTV igår syn på Jonte Lö.. förlåt Adam i The City och insåg att han var galet lik Skänninges kyrkwachtmeister numero uno: Jonathan Lönning!
För er som trots beskrivningen inte känner igen denna östgötska lokalkändis kan jag berätta att herr Lönning är en av Sveriges mest klipska tonåringar, har ett väldigt humoristiskt sinne och servar lika hårt som Andy Roddick i tennis. Enda skillnaden är att dom går i nätet.
Mister själv tycker inte att likheten var särskilt stor. Jag hävdar dock motsatsen. SÅ UPP TILL ALLMÄNHETEN ATT AVGÖRA! Droppa en kommentar och ta parti, likt eller inte likt?
/Eder Anton.
För er som trots beskrivningen inte känner igen denna östgötska lokalkändis kan jag berätta att herr Lönning är en av Sveriges mest klipska tonåringar, har ett väldigt humoristiskt sinne och servar lika hårt som Andy Roddick i tennis. Enda skillnaden är att dom går i nätet.
Mister själv tycker inte att likheten var särskilt stor. Jag hävdar dock motsatsen. SÅ UPP TILL ALLMÄNHETEN ATT AVGÖRA! Droppa en kommentar och ta parti, likt eller inte likt?
/Eder Anton.
Svek och olycklig(?) kärlek
Chacha.
Just hemkommen efter att ha sett VIK - Mora. En match som VIK dominerade spelmässigt (41-15 i skott) men som Mora tragiskt nog vann med 3-1. Känns fel att va besviken eftersom grabbarna kämpade som aldrig tidigare den här säsongen... men symptomen är de samma som förut - lösa dragskott i bröstplattan på motståndarmålisen går sällan in. Ännu en gång svek målskyttet när det som bäst behövdes.
Nog om det. Gick idag en runda på stan, ackompanjerad av El Tuomo, Z-bone och Linné. Hittade för en gångs skull det jag ville ha i form av en ny mössa och nya vantar (som jag tyvärr råkade lägga mitt i en loska på ståplatsläktaren).
Efter kvalitetsfika innehållnades en knytnävsstor chokladboll, 26 spänn är nästan prisvärt i det här fallet, inmundigat på Bredbar bar det av för en snabbcheck på Myrorna. Inget av värde där idag dock. Övriga gick sen hem medan jag slog en lov på stadsbiblioteket.
Peppad av konsumtionsframgången tidigare bestämde jag mig därefter för att ta en sväng till ner mot centrum för att kolla efter ett par nya sneakers. Och i första affären, Ryns skor eller vad den heter, fanns dom!!! Jag blev kär direkt, just den modellen vill jag ha!
Ladies and hängslemän, jag pratar om Adidas Vespa Sprint Veloce!
Tyvärr var närmsta och enda storlek 41½, vilket jag inte kommer i ens om jag kapar samtliga tår på bägge fötterna...
Imorrn väntar sneakersjakten gå vidare, för jag bara måste ha dom.
/Eder Antoine.
Just hemkommen efter att ha sett VIK - Mora. En match som VIK dominerade spelmässigt (41-15 i skott) men som Mora tragiskt nog vann med 3-1. Känns fel att va besviken eftersom grabbarna kämpade som aldrig tidigare den här säsongen... men symptomen är de samma som förut - lösa dragskott i bröstplattan på motståndarmålisen går sällan in. Ännu en gång svek målskyttet när det som bäst behövdes.
Nog om det. Gick idag en runda på stan, ackompanjerad av El Tuomo, Z-bone och Linné. Hittade för en gångs skull det jag ville ha i form av en ny mössa och nya vantar (som jag tyvärr råkade lägga mitt i en loska på ståplatsläktaren).
Efter kvalitetsfika innehållnades en knytnävsstor chokladboll, 26 spänn är nästan prisvärt i det här fallet, inmundigat på Bredbar bar det av för en snabbcheck på Myrorna. Inget av värde där idag dock. Övriga gick sen hem medan jag slog en lov på stadsbiblioteket.
Peppad av konsumtionsframgången tidigare bestämde jag mig därefter för att ta en sväng till ner mot centrum för att kolla efter ett par nya sneakers. Och i första affären, Ryns skor eller vad den heter, fanns dom!!! Jag blev kär direkt, just den modellen vill jag ha!
Ladies and hängslemän, jag pratar om Adidas Vespa Sprint Veloce!
Tyvärr var närmsta och enda storlek 41½, vilket jag inte kommer i ens om jag kapar samtliga tår på bägge fötterna...
Imorrn väntar sneakersjakten gå vidare, för jag bara måste ha dom.
/Eder Antoine.
Storstädning
Mitt uppe i vad som närmast liknar en ännu en storstädning här "hemma på torpet" hittar jag denna lapp på en uråldrig anslagstavla:
Att det är dataspel det rör sig om är det ingen tvekan, men vad tusan är det för spel?!
Hilfe bitte.
/Eder Anton.
Att det är dataspel det rör sig om är det ingen tvekan, men vad tusan är det för spel?!
Hilfe bitte.
/Eder Anton.
Hockeyfest i Jönköping!
Chachaa!
Igår var det så äntligen dags, HV 71 mot Brynäs i en fullsatt Kinnarps Arena! Besökande från gänget hemikring (Bunka Boys) var endast jag och Pecka, ett HV- respektive Brynäsfan.
Väl på plats och cirka en kvart in i första perioden fick jag syn på ett annat bekant ansikte bland publiken. Efter nån sekunds tankeverksamhet kommer jag på att det är Västerås IKs egna ytterforward, Marcus Söderqvist, som sitter på samma sektion som bloggen! Ballt, tänker jag och smygtar en bild på honom. Precis då gör HV 1-0...
Skit att missa första målet men det gick ju vägen i alla fall sen i och med seger 4-3 efter förlängning. Oroväckande slappt dock att tappa en stabil 3-0-ledning på bara en kvart i sista perren. Kul däremot för Brynäs yngling Calle Järnkrok, eller Calle Järnskrot som jag säger, att han fick hänga sin första elitseriebalja i samband med Brynäs sena kvittering.
I en pratstund efter matchen passade jag på att fråga Mackan vad hans anledning till att befinna sig i Kinnarps Arena dan efter Nyårsdagen var. Han sa han var där för att kolla på "Grillen", dvs Daniel Grillfors. (Nu i HV 71, tidigare förflutet i VIK, min anm.)
Vi satt riktigt nära isen, på rad 2 (som i själva verket var rad 1!), därav de sjukt bra matchbilderna.
På väg hem blev det Donken. Här en bild på min vän Pecka, iförd antik gammal Brynäströja med Krobbes namn på ryggen. :)
På väg hem hittade vi, strax utanför Väderstad, en rolig skylt.
Det var min 20100102.
Snart dags för skola och annat skit. Jag kommer ryka på tentan den 8:e... inget bullshit den här gången.
/Eder Anton.
Igår var det så äntligen dags, HV 71 mot Brynäs i en fullsatt Kinnarps Arena! Besökande från gänget hemikring (Bunka Boys) var endast jag och Pecka, ett HV- respektive Brynäsfan.
Väl på plats och cirka en kvart in i första perioden fick jag syn på ett annat bekant ansikte bland publiken. Efter nån sekunds tankeverksamhet kommer jag på att det är Västerås IKs egna ytterforward, Marcus Söderqvist, som sitter på samma sektion som bloggen! Ballt, tänker jag och smygtar en bild på honom. Precis då gör HV 1-0...
Skit att missa första målet men det gick ju vägen i alla fall sen i och med seger 4-3 efter förlängning. Oroväckande slappt dock att tappa en stabil 3-0-ledning på bara en kvart i sista perren. Kul däremot för Brynäs yngling Calle Järnkrok, eller Calle Järnskrot som jag säger, att han fick hänga sin första elitseriebalja i samband med Brynäs sena kvittering.
I en pratstund efter matchen passade jag på att fråga Mackan vad hans anledning till att befinna sig i Kinnarps Arena dan efter Nyårsdagen var. Han sa han var där för att kolla på "Grillen", dvs Daniel Grillfors. (Nu i HV 71, tidigare förflutet i VIK, min anm.)
Vi satt riktigt nära isen, på rad 2 (som i själva verket var rad 1!), därav de sjukt bra matchbilderna.
På väg hem blev det Donken. Här en bild på min vän Pecka, iförd antik gammal Brynäströja med Krobbes namn på ryggen. :)
På väg hem hittade vi, strax utanför Väderstad, en rolig skylt.
Det var min 20100102.
Snart dags för skola och annat skit. Jag kommer ryka på tentan den 8:e... inget bullshit den här gången.
/Eder Anton.
Så var det: 2009
Vaknade strax efter tolv idag efter att ha suttit uppe och kollat på Småkronorna tillsammans med Pierre, Anders och Pecka till klockan 02:30 på natten. Frukost idag blev därför potatis och köttfärssås tillsammans med lite tidningsläsande. Inte ofta jag bligar i morgonpressen numera eftersom jag som student inte prioriterar detta särskilt högt. Idag var läsningen dock oväntat värd och jag hittade faktiskt de bästa bitarna ur den socialdemoratiska krönikan(!).
Här kommer mina fynd:
"Å andra sidan" är vad den här krönikespalten kallar sig i annars borgerliga Corren.
Vackrast om sommaren: Vadstena. Berätta nåt jag inte redan vet...:)
Det här är inte uppvigling, det var Torbjörn som skrev det. Utan att ens skriva varför.
Det är inte bara jag (och Thomas) som tycker det! Lars Winnerbäck ÄR överskattad, nu finns det till och med i tidningen! Jag sa det redan för en månad sen:
"4 people like this"- tjena. Dags att ompröva din åsikt, Karin?! ;)
/Eder Anton.
Här kommer mina fynd:
"Å andra sidan" är vad den här krönikespalten kallar sig i annars borgerliga Corren.
Vackrast om sommaren: Vadstena. Berätta nåt jag inte redan vet...:)
Det här är inte uppvigling, det var Torbjörn som skrev det. Utan att ens skriva varför.
Det är inte bara jag (och Thomas) som tycker det! Lars Winnerbäck ÄR överskattad, nu finns det till och med i tidningen! Jag sa det redan för en månad sen:
"4 people like this"- tjena. Dags att ompröva din åsikt, Karin?! ;)
/Eder Anton.
Hjärtat tar aldrig semester
Chachaa!
Julhelgen är över för det här året och det är inte utan att man funderar en gnutta på vad som egentligen hände med 2009? Året då jag hade mitt livs roligaste sommarjobb med fantastiska arbetskamrater, året då jag äntligen (efter 13 månaders väntan) opererade mitt korsbandstrasiga knä och året då spenderade en hel höst i Västerås.
Antar att Hunden i Påsen här på bloggen ger sig på en summering av året som passerat så fort the three amigos är återförenade i Gurkstaden igen... =)
Men åter till julhelgen och den klassiska Annandagen! Till slut fick jag som jag ville och jag tillsammans med Gugge, Johnson, Max och Sahlén drog iväg till Moacks, Motown; Motala för att återse försvunna själar från gymnasiet.
Och kvällen höll vad den lovade. Jag träffade människor jag bara sett på Facebook de senaste tre åren och snackade om ditten och datten med vemhelst jag mötte.
Jag fick beröm för att ha porrigt hår av en gammal (tjej)jobbarkompis och uppmaning att: "Anton! Gå och ragga, dansgolvet är ditt!" av en annan fd klasskamrat. Jag tackade den första artigt och och sa att jag skulle spara till Beckhamfrippa och tillrättavisade den senare med att säga att jag minsann inte tänkte dansa.
Hursomhelst var det kommentarer som värmde... Till och med så mycket att jag vid halv tre, utanför krogen, tog mod till mig och gav mig på att spela en tjej jag hade sett där inne och som var ganska söt. Jag drog en inledare om "att en kompis till mig..."
Sen hann jag inte längre innan hon utbrister. "-Neeeej!"
Jag låter mig inte nedslås utan fortsätter.
Sekunden senare igen: "-Neej."
Vafaan!, tänker jag, vad är det för fel på dig, brudj*vel?!
Utan att bry mig nämnvärt får jag i alla fall reda på att hon heter Emma och jag går därifrån med stärkt mod för att jag vågade men stukat självförtroende för att hon va så satans svår och neggig. Men men, det är så det känns - kärlek bränns! :)
Eftersom jag inte har några bilder från kvällen får inlägget avslutas med en julaftonsbild på mig och Sudden.
Ha det gott!
/Eder Anton.
Julhelgen är över för det här året och det är inte utan att man funderar en gnutta på vad som egentligen hände med 2009? Året då jag hade mitt livs roligaste sommarjobb med fantastiska arbetskamrater, året då jag äntligen (efter 13 månaders väntan) opererade mitt korsbandstrasiga knä och året då spenderade en hel höst i Västerås.
Antar att Hunden i Påsen här på bloggen ger sig på en summering av året som passerat så fort the three amigos är återförenade i Gurkstaden igen... =)
Men åter till julhelgen och den klassiska Annandagen! Till slut fick jag som jag ville och jag tillsammans med Gugge, Johnson, Max och Sahlén drog iväg till Moacks, Motown; Motala för att återse försvunna själar från gymnasiet.
Och kvällen höll vad den lovade. Jag träffade människor jag bara sett på Facebook de senaste tre åren och snackade om ditten och datten med vemhelst jag mötte.
Jag fick beröm för att ha porrigt hår av en gammal (tjej)jobbarkompis och uppmaning att: "Anton! Gå och ragga, dansgolvet är ditt!" av en annan fd klasskamrat. Jag tackade den första artigt och och sa att jag skulle spara till Beckhamfrippa och tillrättavisade den senare med att säga att jag minsann inte tänkte dansa.
Hursomhelst var det kommentarer som värmde... Till och med så mycket att jag vid halv tre, utanför krogen, tog mod till mig och gav mig på att spela en tjej jag hade sett där inne och som var ganska söt. Jag drog en inledare om "att en kompis till mig..."
Sen hann jag inte längre innan hon utbrister. "-Neeeej!"
Jag låter mig inte nedslås utan fortsätter.
Sekunden senare igen: "-Neej."
Vafaan!, tänker jag, vad är det för fel på dig, brudj*vel?!
Utan att bry mig nämnvärt får jag i alla fall reda på att hon heter Emma och jag går därifrån med stärkt mod för att jag vågade men stukat självförtroende för att hon va så satans svår och neggig. Men men, det är så det känns - kärlek bränns! :)
Eftersom jag inte har några bilder från kvällen får inlägget avslutas med en julaftonsbild på mig och Sudden.
Ha det gott!
/Eder Anton.
Har alla gått och blivit 40?!?!
Idag är det Annandagen, vilken i Motala/Vadstenatrakten är förknippad med Annandagsbalen.
Kvällen då man återser gamla klasskamrater från gymnasiet och arbetskamrater från tiden därefter. Med andra ord den enda kvällen på året det kan vara värt att gå ut i dessa områden överhuvudtaget!
Men tydligen är det inte lika kul längre.
Vänner vill hellre vara hemma, göra nåt annat eller tycker det är för krångligt när man inte kan ta sig hem på egen hand... Och visst, det kräver alltid en viss infrastruktur för att klara av det skjutsande som blir och den nykterhet och välvillighet som krävs av vissa personer. Men faaan, om det är nån satans kväll man ska gå ut så är det väl ändå ikväll?!
Jag blir så fruktansvärt bitter när prioriteringarna ligger helt j*vla snett och det anses ovärt att gå ut på Annandagen. Oddsen för en trevlig kväll har aldrig varit bättre än just ikväll...
Att gå själv är inte heller ett alternativ då en bra fest bygger på bra sällskap. Ställde upp och var nykter förra nyår... slutade utan ens ett tack och med min egen cd-skiva utslängd genom passagerarfönstret av ett fullt och argt testosteronmonster, vars bil jag körde.
Johnny, Tommy, Joey och Dee Dee. Killar som levde efter mottot: "När vi kör kör vi på tills vi dör!". Endast Tommy är vid liv idag.
Sitter just nu och tjurar tillsammans med Ramones på tinnitusvolym.
Ska strax ta mig ut tillsammans med min Imperiet-Live-skiva från -85 och köra snö i farsans Massey Ferguson med sjutusenetthundratrettiotvå hästkrafter. När jag är klar med det ska jag hoppa spik rakt ner i den ihopschaktade snöhögen och hoppas att jag fryser till minusgrader.
För det är tydligen ungefär så kul man vill ha det när man är 23 år.
/Bitterhetens A to the nton.
Kvällen då man återser gamla klasskamrater från gymnasiet och arbetskamrater från tiden därefter. Med andra ord den enda kvällen på året det kan vara värt att gå ut i dessa områden överhuvudtaget!
Men tydligen är det inte lika kul längre.
Vänner vill hellre vara hemma, göra nåt annat eller tycker det är för krångligt när man inte kan ta sig hem på egen hand... Och visst, det kräver alltid en viss infrastruktur för att klara av det skjutsande som blir och den nykterhet och välvillighet som krävs av vissa personer. Men faaan, om det är nån satans kväll man ska gå ut så är det väl ändå ikväll?!
Jag blir så fruktansvärt bitter när prioriteringarna ligger helt j*vla snett och det anses ovärt att gå ut på Annandagen. Oddsen för en trevlig kväll har aldrig varit bättre än just ikväll...
Att gå själv är inte heller ett alternativ då en bra fest bygger på bra sällskap. Ställde upp och var nykter förra nyår... slutade utan ens ett tack och med min egen cd-skiva utslängd genom passagerarfönstret av ett fullt och argt testosteronmonster, vars bil jag körde.
Johnny, Tommy, Joey och Dee Dee. Killar som levde efter mottot: "När vi kör kör vi på tills vi dör!". Endast Tommy är vid liv idag.
Sitter just nu och tjurar tillsammans med Ramones på tinnitusvolym.
Ska strax ta mig ut tillsammans med min Imperiet-Live-skiva från -85 och köra snö i farsans Massey Ferguson med sjutusenetthundratrettiotvå hästkrafter. När jag är klar med det ska jag hoppa spik rakt ner i den ihopschaktade snöhögen och hoppas att jag fryser till minusgrader.
För det är tydligen ungefär så kul man vill ha det när man är 23 år.
/Bitterhetens A to the nton.
Dan före bla bla bla
Ser ut som jag blir först ut av grabbarna att blogga på självaste julafton :)
Innehållet kommer däremot att gälla den dagsom precis passerat. Idag (eller vafan, den 23:e!) blev det tidig uppstigning för att tillsammans med the real byggarbrothers; Pierra och Matte, äntra Vadstenas återöppnade brunkargym. För övrigt samma gym som jag tidigare videobloggat från fast i "nya" lokaler.
Invägandes i tre olika viktklasser: 70+, 80+, och 90+, drog vi igång stereon och den gamla absolute-gym-workout-super-fitness-pump-up-the-base-skiva som låg bredvid. Sen var det bara att köra!
Eftersom jag misstänker att M to the Z (Matz) är ett stort fan av hederliga byggargym i källarlokaler lägger jag upp lite bilder.
Som ni ser så sker uppvärmningen på trampcykel i korridoren där det också finns en del andra maskiner.
I "benrummet" som är ett före detta studierum finns en gammal griffeltavla kvar. Numera används den till att skriva upp olika viktrekord av hängivna byggare... Fanns även en fyndig hälsning uppe till höger på den: "Grov jul och grovt nytt år!" hälsningar Silver-räven...
För övrigt slet jag på vikterna ganska sparsamt då mitt rehabschema säger: hopp. Kändes sådär lagom häftigt att hoppa upp och ner på en låda på stans fränaste undergroundgym.
But I do as I please and bake in my own grease.
/Eder Anton.
EDIT:
Glömde skriva att alla opersonliga massutskick till julhälsningar som mottages riskerar att bli offentlig handling och uthängt på bloggen under morgondagen. Önskar ni verkligen mig en God jul är det bäst för er att ni också menar det. Alldeles för många tror sig göra en god gärning genom att skicka samma lama julhälsning till samtliga som finns i deras telefonbok. Just bara för det goda samvetet och bekvämlighetens skull.
GÖR. INTE. DET.
Visa uppskattning och tanke till dem som verkligen betyder nåt och som ni faktiskt bryr er om. Allt annat är bara oärligt.
Innehållet kommer däremot att gälla den dagsom precis passerat. Idag (eller vafan, den 23:e!) blev det tidig uppstigning för att tillsammans med the real byggarbrothers; Pierra och Matte, äntra Vadstenas återöppnade brunkargym. För övrigt samma gym som jag tidigare videobloggat från fast i "nya" lokaler.
Invägandes i tre olika viktklasser: 70+, 80+, och 90+, drog vi igång stereon och den gamla absolute-gym-workout-super-fitness-pump-up-the-base-skiva som låg bredvid. Sen var det bara att köra!
Eftersom jag misstänker att M to the Z (Matz) är ett stort fan av hederliga byggargym i källarlokaler lägger jag upp lite bilder.
Som ni ser så sker uppvärmningen på trampcykel i korridoren där det också finns en del andra maskiner.
I "benrummet" som är ett före detta studierum finns en gammal griffeltavla kvar. Numera används den till att skriva upp olika viktrekord av hängivna byggare... Fanns även en fyndig hälsning uppe till höger på den: "Grov jul och grovt nytt år!" hälsningar Silver-räven...
För övrigt slet jag på vikterna ganska sparsamt då mitt rehabschema säger: hopp. Kändes sådär lagom häftigt att hoppa upp och ner på en låda på stans fränaste undergroundgym.
But I do as I please and bake in my own grease.
/Eder Anton.
EDIT:
Glömde skriva att alla opersonliga massutskick till julhälsningar som mottages riskerar att bli offentlig handling och uthängt på bloggen under morgondagen. Önskar ni verkligen mig en God jul är det bäst för er att ni också menar det. Alldeles för många tror sig göra en god gärning genom att skicka samma lama julhälsning till samtliga som finns i deras telefonbok. Just bara för det goda samvetet och bekvämlighetens skull.
GÖR. INTE. DET.
Visa uppskattning och tanke till dem som verkligen betyder nåt och som ni faktiskt bryr er om. Allt annat är bara oärligt.
"Man vet att man är hemma för stan är likadan"
Chacha!
Igår var jag på hockey. Lokala laget HC Wettern mötte långväga gäster ifrån Kalmar. Publiken bjöds på en fartfylld match med tätt duggande utvisningar och hetsigt spel ute på isen. Tyvärr slutade det hela med bortaseger, 1-3. Värt att nämna från matchen var den kycklingdans som en kalmarspelare gjorde inför Wetternbåset, förmodligen inspirerad av Marcus Kristofferssons dito i Örebro-AIK tidigare under veckan. Det gick såklart inte hemmaspelarna obemärkt förbi och på studs var flertalet uppe på benen och färdiga att sänka denna ödesutmanare från sydligare breddgrader.
Han klarade sig dock med en tvåa men nöjde sig inte med provokationerna där. På väg till utvisningsbåset passade han på att kaxigt vinka till publiken. Från läktarhåll hördes applåder när han utvisades följt av ett: "- Hur gammal är du!?" när han stolt ville heja till åskådarna.
I övrigt lyckades jag själv göra bort mig en gnutta när en gammal klasskamrat stod upp och satte in en vacker offensiv tackling på en attackerande kalmarit. "- DET ÄR RÄTT!", skrek jag samtidigt som jag ensam i hallen applåderade tilltaget.
Olyckligt nog tog tacklingen i ansiktet på grabben och han blev liggandes kvar på isen bra länge innan sjukvårdare kom in och hjälpte stackaren. I efterhand har jag fått höra att det förmodligen handlade om en hjärnskakning...
Men men, tacklingen var i mina ögon helt enligt regelboken och smällar är sånt man får ta... har jag hört.
----
Idag har det blivit en tripp till Motown där jag och Pecka bland annat gjorde besök på Återvinningen. Mitt ibland sjukt mycket roliga saker bestämde vi oss för att prova gymutrustningsavdelningen! Ovan finns suddiga videobevis när jag provspringer en maskin som gud vet vad den kan va bra till. Nån som vet ens vad den kallas??
Ha det bra!
/Eder Anton.
Igår var jag på hockey. Lokala laget HC Wettern mötte långväga gäster ifrån Kalmar. Publiken bjöds på en fartfylld match med tätt duggande utvisningar och hetsigt spel ute på isen. Tyvärr slutade det hela med bortaseger, 1-3. Värt att nämna från matchen var den kycklingdans som en kalmarspelare gjorde inför Wetternbåset, förmodligen inspirerad av Marcus Kristofferssons dito i Örebro-AIK tidigare under veckan. Det gick såklart inte hemmaspelarna obemärkt förbi och på studs var flertalet uppe på benen och färdiga att sänka denna ödesutmanare från sydligare breddgrader.
Han klarade sig dock med en tvåa men nöjde sig inte med provokationerna där. På väg till utvisningsbåset passade han på att kaxigt vinka till publiken. Från läktarhåll hördes applåder när han utvisades följt av ett: "- Hur gammal är du!?" när han stolt ville heja till åskådarna.
I övrigt lyckades jag själv göra bort mig en gnutta när en gammal klasskamrat stod upp och satte in en vacker offensiv tackling på en attackerande kalmarit. "- DET ÄR RÄTT!", skrek jag samtidigt som jag ensam i hallen applåderade tilltaget.
Olyckligt nog tog tacklingen i ansiktet på grabben och han blev liggandes kvar på isen bra länge innan sjukvårdare kom in och hjälpte stackaren. I efterhand har jag fått höra att det förmodligen handlade om en hjärnskakning...
Men men, tacklingen var i mina ögon helt enligt regelboken och smällar är sånt man får ta... har jag hört.
----
Idag har det blivit en tripp till Motown där jag och Pecka bland annat gjorde besök på Återvinningen. Mitt ibland sjukt mycket roliga saker bestämde vi oss för att prova gymutrustningsavdelningen! Ovan finns suddiga videobevis när jag provspringer en maskin som gud vet vad den kan va bra till. Nån som vet ens vad den kallas??
Ha det bra!
/Eder Anton.
Homeward rolling soldier!
Chachaaaa bloooggeeen!!
Under mina senaste nästan fyra månader här i Västerås så är det bara två mornar som jag vaknat med språng upp ur sängen, med förväntan i blicken och längtan i kroppen. Båda gångerna har varit dagar då jag ska åka hem...
Inget ont om Västerås men jag har enormt svårt att känna mig som hemma i denna otillåtande stadsmiljö där man behöver ett ärende för att gå ut och där fysisk aktivitet består i ett entimmespass på Friskis. På landet kan jag istället ägna en förmiddag åt att byta däck på bilen, renovera nån gammal möbel eller återuppleva moppekänslan i 50 knyck på landsvägen alldeles utanför.
Så här lagom till jul lockar såklart en hel del annat också. Stora delar av Lundagänget rör sig också hemåt och det ska bli hysteriskt kul att träffa alla dessa barndomskamrater igen! Oroväckande hittills är dock att Peckas Mansion på Stora Torget ännu inte kommit ut med några öppettider i jul och nyår... jag hoppas jag är orolig i onödan!? ;)
En tredje faktor, och den snubbe jag kanske längtar mest efter just nu är faktiskt vår katt, Sudden. En tio år gammal profil som upplevt det mesta. Med fascination och totalt orädd för fordon har han under sin levnad hunnit med att åka släpkärra, bil, traktor, cykel, moppe, skottkärra och lastare.
Han har fått utstå en del under sina dagar på landet... jag råkat skjuta honom med en golfchipp i huvudet... han har gått oräkneliga fighter med andra lantiskatter (kolla tudelningen på hans högra öra!) och i somras trampade jag på honom när han lagt sig bakom vardagsrumsdörren... Det var klart obehagligt.
Men Sudden är inte killen som är långsint! När jag kommer hem vet jag att allt sånt är förlåtet bara jag ger honom den dagliga dosen torrfoder!
Nu tar den här delen av bloggen lite jullov och inläggen från min sida kommer inte att hagla under jul/nyår.
Ska trots det försöka ge er en liten update då och då från Östergötland, medan T-bone och Zäta håller ställningarna i Västerås.
GOD JUL PÅ ER!
/Eder Anton.
Under mina senaste nästan fyra månader här i Västerås så är det bara två mornar som jag vaknat med språng upp ur sängen, med förväntan i blicken och längtan i kroppen. Båda gångerna har varit dagar då jag ska åka hem...
Inget ont om Västerås men jag har enormt svårt att känna mig som hemma i denna otillåtande stadsmiljö där man behöver ett ärende för att gå ut och där fysisk aktivitet består i ett entimmespass på Friskis. På landet kan jag istället ägna en förmiddag åt att byta däck på bilen, renovera nån gammal möbel eller återuppleva moppekänslan i 50 knyck på landsvägen alldeles utanför.
Så här lagom till jul lockar såklart en hel del annat också. Stora delar av Lundagänget rör sig också hemåt och det ska bli hysteriskt kul att träffa alla dessa barndomskamrater igen! Oroväckande hittills är dock att Peckas Mansion på Stora Torget ännu inte kommit ut med några öppettider i jul och nyår... jag hoppas jag är orolig i onödan!? ;)
En tredje faktor, och den snubbe jag kanske längtar mest efter just nu är faktiskt vår katt, Sudden. En tio år gammal profil som upplevt det mesta. Med fascination och totalt orädd för fordon har han under sin levnad hunnit med att åka släpkärra, bil, traktor, cykel, moppe, skottkärra och lastare.
Han har fått utstå en del under sina dagar på landet... jag råkat skjuta honom med en golfchipp i huvudet... han har gått oräkneliga fighter med andra lantiskatter (kolla tudelningen på hans högra öra!) och i somras trampade jag på honom när han lagt sig bakom vardagsrumsdörren... Det var klart obehagligt.
Men Sudden är inte killen som är långsint! När jag kommer hem vet jag att allt sånt är förlåtet bara jag ger honom den dagliga dosen torrfoder!
Nu tar den här delen av bloggen lite jullov och inläggen från min sida kommer inte att hagla under jul/nyår.
Ska trots det försöka ge er en liten update då och då från Östergötland, medan T-bone och Zäta håller ställningarna i Västerås.
GOD JUL PÅ ER!
/Eder Anton.
Tjuvlyssnat på vårdcentralen!
På förmiddagen idag passade två av bloggens skribenter på att ge sitt bidrag till ischiasnervsforskningen(!) och bli undersökta av en sjukgymnaststudent som genomförde sitt examensarbete. Jag själv passade inte in på beskrivningen av hur man skulle vara för att bli undersökt... att ha korsbandsopererat knät var inte okej för att bli kittlad i knävecket och få en gratis-fika-biljett... Fast jag fick en i alla fall. :)
Så här såg testet ut.
Personligen tycker jag undersökningspersonens underben påminner en hel del om min egen fars. Om min syrra läser det här, ge mig feedback! ;)
-----
Som bekant så gav jag mig i eftermiddags ut i det kylslagna Västerås för att leta reda på ett svininfluensavaccin så här lagom innan smitthärdsjulen sätter in på allvar. Och det gick bra. 250 doser vaccin hade landat på min familjeläkarmottagning och jag var inte sen att ställa mig i kön för att bli stucken av den nål som hittills vaccinerat miljoner svenskar.
Väl i väntsalen får man snabbt en påminnelse om vilken skyddad värld man lever i på högskolan. En brokig skara människor som av en gemensam anledning råkar befinna sig en stund på samma ställe ger många konstiga intryck på kort tid:
En gladlynt dam med löständer, född -21, råkar lämna fram busskort istället för leg när hon, trots uppmaning om att det inte behövs, vill legitimera sig i receptionen. Samma kvinna "springer" sen iväg längs korridoren när hon blir inkallad till det rum hon ska bli vaccinerad i. Hur högt sjuksköterskan än ropar knallar hon bara vidare bortåt och stannar inte förrän sjuksköterskan hunnit ikapp och greppar henne i armen. Att ha nedsatt hörsel som 88-åring är väl inte annat än naturligt?
En något yngre men ändå gammal man flyger glatt upp ur väntsalsfåtöljen när hans nummer ropas ut av en 40-årig milf (relativt sett). "Jag ska få vaccinet insprutat av en riktig läckerbit!", ser jag hur han tänker när han stolt spatserar efter, in i injiceringsrummet.
En rundlagd kvinna i medelåldern hörs på långt avstånd när hon vidlyftigt berättar om sina viktproblem för en väninna i mobiltelefonen. "Jag har ju gått upp 20 kilo på ett år, nu väger jag hundra*beep*..." Tyvärr fick jag inte reda på den exakta vikten då kopiatorn rasslar till och börjar producera papper mitt i all mobilblottning.
En bit längre bort i väntsalen hörs ett par äldre kvinnor diskutera sina rullatorer och... sina män. Det enda jag hann uppfatta var att bromsarna på det hjulförsedda ekipaget inte fungerade helt hundraprocentigt när hon ibland åkte buss... Hur det var med gubben vet jag inte, men han var inte på vårdcentralen i alla fall vilket bör vara ett bra tecken.
/Eder Anton.
Nyvaccinerad.
Så här såg testet ut.
Personligen tycker jag undersökningspersonens underben påminner en hel del om min egen fars. Om min syrra läser det här, ge mig feedback! ;)
-----
Som bekant så gav jag mig i eftermiddags ut i det kylslagna Västerås för att leta reda på ett svininfluensavaccin så här lagom innan smitthärdsjulen sätter in på allvar. Och det gick bra. 250 doser vaccin hade landat på min familjeläkarmottagning och jag var inte sen att ställa mig i kön för att bli stucken av den nål som hittills vaccinerat miljoner svenskar.
Väl i väntsalen får man snabbt en påminnelse om vilken skyddad värld man lever i på högskolan. En brokig skara människor som av en gemensam anledning råkar befinna sig en stund på samma ställe ger många konstiga intryck på kort tid:
En gladlynt dam med löständer, född -21, råkar lämna fram busskort istället för leg när hon, trots uppmaning om att det inte behövs, vill legitimera sig i receptionen. Samma kvinna "springer" sen iväg längs korridoren när hon blir inkallad till det rum hon ska bli vaccinerad i. Hur högt sjuksköterskan än ropar knallar hon bara vidare bortåt och stannar inte förrän sjuksköterskan hunnit ikapp och greppar henne i armen. Att ha nedsatt hörsel som 88-åring är väl inte annat än naturligt?
En något yngre men ändå gammal man flyger glatt upp ur väntsalsfåtöljen när hans nummer ropas ut av en 40-årig milf (relativt sett). "Jag ska få vaccinet insprutat av en riktig läckerbit!", ser jag hur han tänker när han stolt spatserar efter, in i injiceringsrummet.
En rundlagd kvinna i medelåldern hörs på långt avstånd när hon vidlyftigt berättar om sina viktproblem för en väninna i mobiltelefonen. "Jag har ju gått upp 20 kilo på ett år, nu väger jag hundra*beep*..." Tyvärr fick jag inte reda på den exakta vikten då kopiatorn rasslar till och börjar producera papper mitt i all mobilblottning.
En bit längre bort i väntsalen hörs ett par äldre kvinnor diskutera sina rullatorer och... sina män. Det enda jag hann uppfatta var att bromsarna på det hjulförsedda ekipaget inte fungerade helt hundraprocentigt när hon ibland åkte buss... Hur det var med gubben vet jag inte, men han var inte på vårdcentralen i alla fall vilket bör vara ett bra tecken.
/Eder Anton.
Nyvaccinerad.
