Det är alldeles för få som funderar över världen.
Terry Gilliam lyckades i "Kobra" beskriva något jag upplever varje dag.
Människor som exempelvis flyger till Malaysia och Thailand två gånger per år och är överlyckliga över det billiga priset och i det närmaste ser det som en rättighet att fritt släppa ut koldioxid.
Men allting kommer med ett pris.
Fråga Khao Lak.
Fråga Fukushima.
Fråga regnskogen.
Reflektera över världen.
Snälla.
/Eder Antoine.
Åh nej. Stackars Britt!
Läste på text-tv häromdagen om stackars Britt som tydligen dragit på sig hemsk ebola under sin vistelse i Skopje. "Åh nej", tänkte jag och fruktade att det satans mördarviruset nu nått Sverige och svenskarna på allvar.
En stunds läsning senare gick det upp för mig att Britt inte såg ut så här, som jag först trott:
Utan att det helt enkelt rörde sig om en britt... Inte för att det är mindre sorgligt, men tankebilderna i huvudet blev genast lite annorlunda:
/Eder Antoine
Motsatsen till Instagram
Jag lanserar härmed en sund motpol till allt jävla instagrammande som folk ägnar sig åt nuförtiden.
Mat ser fan inte ut som en regnbåge med färgskimmer och med plommontomater med högupplösta vattendroppar.
Nej.
Verklig mat ser ut så här.
Det här är etiopisk mat från en restaurang i Gävle. Ibland måste man våga prova nytt. Ibland är det helt onödigt.
Nu har jag i alla fall lärt mig att etiopisk mat är väldigt brun. Och blöt.
/Eder Antoine
Marcus Birro släpper boken: "Jag är offret"
Lipsill.
Tönt.
Uppviglare.
Listan över adjektiv som bäst beskriver Marcus Birro kan göras oändligt lång. Först i kön är dock begreppet "offer". Aldrig har det i världshistorien tidigare existerat någon som det varit så synd om som Marcus.
/Eder Antoine
Den ädla konsten att stava #3
Hur många ord är solskyddsögon? Tydligen tre.
/Eder Antoine
Den ädla konsten att stava #2
Av alla särskrivningar jag sett så är den här ändå i ett slag för sig. Det jävliga är när man inte vet om de på allvar menar just allvar, eller om det bara blivit "lite tokigt"?
/Eder Antoine
Den ädla konsten att stava #1
" - Monika! Hur stavas traynier?"
" - T-R-Ä-I... eeh. T-R-A-J.. hmm.. äh det hörs väl på namnet?!"
" - Okej, jag får köra på känsla!"
/Eder Antoine
Gör hon verkligen det?
Om det är en fråga så saknar jag fortfarande frågetecknet.
/Eder Antoine
Forskning utan framsteg
Jag har aldrig varit något större fan av forskning och har i vissa stunder jämfört det med att skriva av "bäverkort", dvs låtsasforska om ett djur men i själva verket bara skriva av, på samma sätt som man gjorde när man gick i fyran.
Men nu har jag fått en insikt.
Forskning är mycket mer komplicerat än så. Åtminstone om man väljer att forska även efter man gått ut fjärde klass. För forskning därefter handlar om att förpacka information, och gärna på ett så luddigt sätt som möjligt. När jag var liten trodde jag att det som presenterades som fakta också innebar att det var sant. Många år senare har jag förstått att så absolut inte är fallet.
Efter tre (eller fem) år inom högskola/universitetsvärlden är jag numera bekant med vetenskapliga artiklar med tillhörande, meterlånga källförteckningar. Och det som står i rapporterna är ofta i princip: "det skulle kunna vara så här... men det behövs mer forskning". Och sen är det alltid någon jävel som känner sig manad och att ta vid och bidra. Så den personen forskar vidare! Hen använder samma källor på en del ställen och nya källor på andra. Och så där håller ekorrhjulet på!
TIll slut är allting så sönderforskat att ingen egentligen minns vad det var vi ville ha reda på egentligen. Än mindre vet någon hur det faktiskt ligger till. Jag tänker att det hela påminner en del om börskrisen som aktuell för en handfull år sedan. Värdepapper packades om, såldes och gavs betyg som var alldeles uppåt väggarna. Ingen visste egentligen vad olika investeringsbara värdepapper innehöll utan bara lät allt flyta på, i hopp om att "det blir nog bra".
Men nu har jag fått en insikt.
Forskning är mycket mer komplicerat än så. Åtminstone om man väljer att forska även efter man gått ut fjärde klass. För forskning därefter handlar om att förpacka information, och gärna på ett så luddigt sätt som möjligt. När jag var liten trodde jag att det som presenterades som fakta också innebar att det var sant. Många år senare har jag förstått att så absolut inte är fallet.
Efter tre (eller fem) år inom högskola/universitetsvärlden är jag numera bekant med vetenskapliga artiklar med tillhörande, meterlånga källförteckningar. Och det som står i rapporterna är ofta i princip: "det skulle kunna vara så här... men det behövs mer forskning". Och sen är det alltid någon jävel som känner sig manad och att ta vid och bidra. Så den personen forskar vidare! Hen använder samma källor på en del ställen och nya källor på andra. Och så där håller ekorrhjulet på!
TIll slut är allting så sönderforskat att ingen egentligen minns vad det var vi ville ha reda på egentligen. Än mindre vet någon hur det faktiskt ligger till. Jag tänker att det hela påminner en del om börskrisen som aktuell för en handfull år sedan. Värdepapper packades om, såldes och gavs betyg som var alldeles uppåt väggarna. Ingen visste egentligen vad olika investeringsbara värdepapper innehöll utan bara lät allt flyta på, i hopp om att "det blir nog bra".
Det är inte fastställt, men förmodligen dog den här bävern av för mycket forskning.
Troligtvis behövs MER forskning för att undersöka om så är fallet.
Troligtvis behövs MER forskning för att undersöka om så är fallet.
Men allting har ett slut. Plötsligt ställde någon rationell kritiker frågan om vad den här skiten faktiskt innehåller och varför det här värdepappret har högsta betyg om nu ingen kan svara på den första frågan om vad det ens innehåller?
På samma sätt är det med forskningen. Man återger och återger vad andra har sagt, plockar lite här och lite där. Kanske kommer man fram till något nytt. Oftast till att man ingenting kan slå fast.
Så vad fan.
Kan vi inte bara komma överens om vad som borde vara rimligt? Eller måste det också kanske beforskas?! Från regeringshåll är det konstanta svaret på samtliga granskningar att man ska tillsätta en kommission. En kommission som ska utreda den kommission som tillsattes för att utreda kommissionen som från början utredde om det skulle tillsättas en kommission.
Återigen. Är detta verkligen rimligt?
Är forskning alltid svaret?
/Eder Antoine
I'm a rebel. Don't you just know it?
Pågår det inte en fejd mellan mig och rättsväsendet, parkeringsbolaget eller CSN så är det alltid någon annan som får klä skott för Eder Antoines frustrerade lynne. Den här gången var det en kursansvarig.
----------
Hej Hasse!
Jag mottog i förra veckan mitt betyg för det slutliga arbetet vi skrev i kursen Hälsoarbete i arbetslivet 7.5 hp och blev inte helt nöjd med motiveringen till det låga betyg jag erhöll.
Därför önskar jag nu, innan betyget förs in i LADOK en "second opinion" på den slutprodukt jag författade. Jag vill att ytterligare en examinator ger sin syn på arbetet samt att det ges en tydligare förklaring till vad det är som ligger till underlag för respektive poängavdrag. I dagsläget tycker jag följande motivering saknar detta:
"Du har valt att inleda med att beskriva faktorer för en hälsofrämjande arbetsplats. Därefter presenteras åtgärderna som blandas med motiverande beskrivningar från din arbetsplats. Det gör att det är svårt att se motivens litteraturkoppling till dina åtgärder. Din etiska reflektion är outvecklad. Dina flesta referenser har samma format. Ditt arbete skulle ha vunnit på att du refererat mera varierat.
Mvh, Kent T********"
Jag håller med i kritiken om att min etiska reflektion kan ses som outvecklad och att jag hade kunnat referera mer varierat. Här uppkommer dock nackdelen med att låta andra kursdeltagare vara handledare under skrivprocessen. Inget ont skall sägas om dem, de gav konstruktiv kritik som jag hade nytta av. Jag vill däremot mena att om dessa synpunkter kommit mig till dels i ett tidigare skede hade de kunnat åtgärdas och jag hade fått ett bättre resultat. Att låta elever själva vara "handledare" anser jag kan ge upphov till den här typen av brister i skrivarbetet.
Jag önskar nu få reda på vad som ligger till grund för respektive poängavdrag, det vill säga: hur många poäng gick jag miste om på grund av referenser av samma format, outvecklad etisk reflektion och den otydlighet med motivens litteraturkoppling till mina åtgärder Kent ser i arbetet.
Utan att överdriva tycker jag slutligen man i motsatt riktning kan hävda att Kents motivering och grund till det betygsättande han gjort är otydligt och är outvecklat.
Tack för en i övrigt intressant kurs.
Vänliga hälsningar
Eder Antoine
Stefan borde ha stryk. Det är allt jag säger.
Nutidens mest förekommande "everyday prankers" måste vara de tjänstemän som när man ringer upp dem med sin egen röst svarar:
- STEFAN LINDAHL!
- STEFAN LINDAHL!
- Ja, hej mitt namn var Anto...
varpå man snabbt får fröken Urs oäkta kusin i luren:
- ...är på... SAMMANTRÄDE! Åter. Klockan. ELVA! Noll. Noll.
Amen tack då. Du fick mig just att framstå som en idiot.
/Eder Antoine
Att köra fast på titelspåret
Okej, jag vet att det här med rubriker inte alltid är så lätt. Men ibland skulle brainstormingen gärna få gå ytterligare ett varv i grupprummet.
Alcazararen Andreas Lundstedt släppte som bekant nyligen en bok om sitt liv som HIV-smittad. Shit vad nydanande, tänker säkert en del, och må så vara, men så var det det här med rubriksättningen igen. "Mitt positiva liv". Kom igen!
Alcazararen Andreas Lundstedt släppte som bekant nyligen en bok om sitt liv som HIV-smittad. Shit vad nydanande, tänker säkert en del, och må så vara, men så var det det här med rubriksättningen igen. "Mitt positiva liv". Kom igen!
Varför inte ta chansen och busa till det ordentligt istället för att göra det Malou-von-Sivers-mediokert. Hade det varit jag som var förläggare hade jag propsat på idéer som "Mitt liv som positHIV" eller "Mitt posithiva liv" med h:et, i:et och v:et i en utmärkande färg. Men Andreas tyckte kanske inte det var någonting att "skoja" om? Aja, smaken är ju som baken...
/Eder Antoine
Förrymd 13-åring återfunnen på tidningsomslag
Visst, han är duktig på att mixa musik och hela den grejen.
Men.
Vad var det fotografen sa till Avicii innan den här bilden togs?
Var det...
A: Sträck på dig.
B: Ha kepsen bakofram så ser du tuffare ut.
C: Ha på dig en alldeles för stor t-shirt så kommer dina breda axlar fram?
D: Du är så fin som du är.
Men vem behöver casta en kille med 130 miljoner views på Jotoob, liksom?
/Eder Antoine
SWE - POL 1-0
Försök själv att kommunicera med en byggarbetande polack om när renoveringen kan tänkas vara klar:
- So, is it long before you are finished with the construction work?
- Mmmph, eehm...
- Is it soon? Two weeks?
- Mmfh... Oct.. Oktuober?
- Aah, october! The beginning or the end of October?
(Polacken tittar frågande på mig som om det vore strax innan finalrundan i "Vem vet mest" och det var han som riskerade att åka ur) ...Dventi?
- Twentieth?
- Dventi... Oktuober...
- Ah, ok. So you will be finished by the twentieth of October, that's very soon.
(Här slutar han titta på mig och börjar helt enkelt böja lite på stegen som han hade med sig istället som om det nu äntligen fick vara nog).
Nog fick det också vara för mig (jag fick ju trots allt svar på min fråga) och jag lät den gode polske vännen få fri tillgång till mitt rum för att byta ventilationsventil. Efter att ha begett mig ut och suttit i det gemensamma köket i sisådär 45 minuter beslutar jag mig för att kolla hur det går för honom. När jag kommer fram är dörren låst. Vad fan gör han därinne, egentligen?, hinner jag tänka och fördomsfullt fantiserar jag att han är ståendes med en stor sportbag i mitten av rummet och bara hivar ner MacBooks och plattskärmar.
Riktigt så är inte fallet. Han har bara varit omtänksam och låst efter sig när han var klar. Lite osis kan tyckas, då jag inte bemödade mig att ta med några nycklar för den korta köksvistelsen. Jag får helt enkelt ta lagen i egna händer, knacka på hos grannen, bli insläppt och sedan svinga mig ut genom hans fönster och in i mitt eget. Utan att välta en enda blomma (dock sträckte jag vänster baksida något) kan jag sedan hoppa in, låsa upp och vackert stoppa på mig nycklarna igen som om ingenting hade hänt.
Väl ute i korridoren igen gastar jag i smått uppkäftig ton: SWEDEN - POLAND ONE-NIL!
Med tanke på språkkunskaperna tror jag knappast någon tog illa upp.
Det var dagens äventyr.
/Eder Antoine
- So, is it long before you are finished with the construction work?
- Mmmph, eehm...
- Is it soon? Two weeks?
- Mmfh... Oct.. Oktuober?
- Aah, october! The beginning or the end of October?
(Polacken tittar frågande på mig som om det vore strax innan finalrundan i "Vem vet mest" och det var han som riskerade att åka ur) ...Dventi?
- Twentieth?
- Dventi... Oktuober...
- Ah, ok. So you will be finished by the twentieth of October, that's very soon.
(Här slutar han titta på mig och börjar helt enkelt böja lite på stegen som han hade med sig istället som om det nu äntligen fick vara nog).
Nog fick det också vara för mig (jag fick ju trots allt svar på min fråga) och jag lät den gode polske vännen få fri tillgång till mitt rum för att byta ventilationsventil. Efter att ha begett mig ut och suttit i det gemensamma köket i sisådär 45 minuter beslutar jag mig för att kolla hur det går för honom. När jag kommer fram är dörren låst. Vad fan gör han därinne, egentligen?, hinner jag tänka och fördomsfullt fantiserar jag att han är ståendes med en stor sportbag i mitten av rummet och bara hivar ner MacBooks och plattskärmar.
Riktigt så är inte fallet. Han har bara varit omtänksam och låst efter sig när han var klar. Lite osis kan tyckas, då jag inte bemödade mig att ta med några nycklar för den korta köksvistelsen. Jag får helt enkelt ta lagen i egna händer, knacka på hos grannen, bli insläppt och sedan svinga mig ut genom hans fönster och in i mitt eget. Utan att välta en enda blomma (dock sträckte jag vänster baksida något) kan jag sedan hoppa in, låsa upp och vackert stoppa på mig nycklarna igen som om ingenting hade hänt.
Väl ute i korridoren igen gastar jag i smått uppkäftig ton: SWEDEN - POLAND ONE-NIL!
Med tanke på språkkunskaperna tror jag knappast någon tog illa upp.
Det var dagens äventyr.
/Eder Antoine
Vänner utan några som helst förmåner
Jag tror det var i mitten på förra sommaren. Tillsammans med kompisgänget var jag ute på grannkommunens stolthet Harrys när jag plötsligt såg ett ansikte jag väl kände igen. Där stod hon igen efter fem års bortavaro, bruden jag snöat in på strax efter avslutat gymnasium. Då hade hon nyligen gjort slut med sin kille efter en relativt lång relation. Att det sedan var HON som låg på för att träffas över fikor och dylikt gjorde att jag till slut la ihop ett och ett och konfronterade henne med att jag nog minsann hade känslor för henne också.
Lika förvånad som jag blivit att hon "raggade" upp mig - lika förvånad blev hon över att jag tolkat det som att det var någonting på gång. Och det är klart, det här var på den tiden jag försökte vara öppensinnad och faktiskt gav vänskapligt umgänge man-kvinna (pojke-flicka) en chans.
Det slutade med att jag lärde mig två saker. Ett: Det är sällan rätt att gå emot sina instinkter och två: jag är inte den som är den som är den som umgås med kvinnliga vänner.
Lika förvånad som jag blivit att hon "raggade" upp mig - lika förvånad blev hon över att jag tolkat det som att det var någonting på gång. Och det är klart, det här var på den tiden jag försökte vara öppensinnad och faktiskt gav vänskapligt umgänge man-kvinna (pojke-flicka) en chans.
Det slutade med att jag lärde mig två saker. Ett: Det är sällan rätt att gå emot sina instinkter och två: jag är inte den som är den som är den som umgås med kvinnliga vänner.
Så här i efterhand kan jag i alla fall se tillbaks på det och känna viss glädje över att jag trots allt mentalt kaos och hjärtslitande känslor klyschigt nog kom ut starkare på andra sidan. Man måste som sagt testa allt - annars får man ingenting veta!
Men åter till förra sommaren. Facebook hade redan informerat mig om faktumet men där var han nu livs levande och alldeles framför mig: hennes nya pojkvän.
- "Heeej Anton!"
Men åter till förra sommaren. Facebook hade redan informerat mig om faktumet men där var han nu livs levande och alldeles framför mig: hennes nya pojkvän.
- "Heeej Anton!"
- "Det här är Martin. Martin det här är Anton...", fortsätter hon och jag märker hur hon famlar efter vad hon ska introducera mig som.
- "...Anton är världens bästa killkompis!"
Vad kallade du mig!? tänkte jag som hastigast men fick inte ur mig mer än ett ytterst vänligt "hej" och en handskakning. Efteråt kokade jag av ilska över att ha tillåtet mig själv att bli så förnedrad. Ingen kallar mig för världens bästa killkompis! INGEN! Där går fan gränsen. Jag är inte någon tjejs bästa killkompis. Det ska världen ha klart för sig!
Hösten 2005 gick en serie på SVT som hette "Lite som du" och som tog upp just den här problematiken:
"Det finns dom som säger att man inte kan ha några vänner av det motsatta könet.
Att kärleken alltid förr eller senare kommer emellan.
Och det säger dom som om det vore livets mest bittra sanning.
När det i själva verket är precis tvärtom!"
Lite förenklat har poeterna i Bunkagänget utarbetat teorin att om tjejen är snygg vill man ligga med utsidan. Är tjejen istället trevlig och smart vill man ligga med insidan.*
Och så måste det få lov att vara utan att det är något fel med det.
För att citera en tråd på Flashback angående tjejer och vänskap:
"Givetvis finns det många som man är vän med men aldrig skulle få för sig att umgås på tu man hand med. För när det gäller att bara "hänga" så är det ju roligare att hänga med grabbarna då man kan göra grabbiga saker som xbox,lyfta tunga saker eller se vem som kan kasta längst."
Det hade kunnat vara jag som skrivit det.
/ Eder Antoine
*Förutsatt att bruden inte tillhör kategorin "skadat gods". Då vill man helst bara därifrån.
En stilla ursäkt
Jag vet inte om det är mitt sviktande teknikintresse eller om det faktiskt är så att Macdatorer inte är helt bloggvänliga som gör att det så sällan poppar upp meddelanden från mina fingrar nuförtiden. Alla idéer och min kreativitet försvann i och med min beställning från Apple...
Och jag förstår att jag säkert är ensam om att känna så.
Men så är det.
/Anton
Och jag förstår att jag säkert är ensam om att känna så.
Men så är det.
/Anton
För mycket tecknat kan ta sig extrema uttryck senare i livet
Jag har länge funderat på vem det var som stod bakom designen till Peugeot 407:ans lätt uppseendeväckande grill.
Nu kanske jag har kommit på svaret.
Det måste såklart vara:
Wallace från "Wallace & Gromit"!
/Anton
Nu kanske jag har kommit på svaret.
Det måste såklart vara:
Wallace från "Wallace & Gromit"!
/Anton
Den som söker han letar
Jag går för tillfället igenom den bärbara hårddisken och letar efter representabla bilder föreställandes mig själv. Det går sådär. Det senast acceptabla fotot som togs på mig när jag inte är upptagen med att vara naken på överkroppen, snusar eller har glömt kamma håret verkar ha tagits någonstans i mitten av 2008...
Istället verkar min hårddisk vara fullproppad med en hel del annat matnyttigt(?) material. Som den här till exempel:
Istället verkar min hårddisk vara fullproppad med en hel del annat matnyttigt(?) material. Som den här till exempel:
Efter ett nattligt "inbrott" i huset där jag och Thompa bodde, med glaskross och förstörelse, beslöt jag mig likt Palmeutredaren Hans Holmer för att gå ut med en profilbild av förövarna.
Dessvärre fick just den här bilden inget större genomslag och brott kunde tyvärr inte styrkas.
Så var var jag nu igen? Just det ja, en respektabel bild på mig själv.
Att det ska vara så svårt.
Dessvärre fick just den här bilden inget större genomslag och brott kunde tyvärr inte styrkas.
Så var var jag nu igen? Just det ja, en respektabel bild på mig själv.
Att det ska vara så svårt.
Piiz/ Anton
Working class zero
En ljusning kan just ha skymtats i skiftarbetandets mörka tunnlar! Måhända bara för ett par veckor men med min oerhörda längtan att komma bort från mitt vampyrliknande leverne är det en framgång värd att fira.
Jag kan just i detta nu enbart ha två nattpass kvar i karriären(?).
För den som inte provat att jobba natt kan jag meddela att man inte bara får ett förkortat och innehållslöst liv utan även rentav blir dum.i.huvudet. Att sen med ögonlocken på trekvart köra hem på motorväg med stressade medtrafikanter som i sina SUV:ar är sena till sitt pendlarjobb har gjort att jag börjat misstänka att jag med stor sannolikhet hade varit en mer uppmärksam bilförare med tre starkberka i kroppen.
MEN!
Jag kan just i detta nu enbart ha två nattpass kvar i karriären(?).
För den som inte provat att jobba natt kan jag meddela att man inte bara får ett förkortat och innehållslöst liv utan även rentav blir dum.i.huvudet. Att sen med ögonlocken på trekvart köra hem på motorväg med stressade medtrafikanter som i sina SUV:ar är sena till sitt pendlarjobb har gjort att jag börjat misstänka att jag med stor sannolikhet hade varit en mer uppmärksam bilförare med tre starkberka i kroppen.
MEN!
Nu kan det alltså vara slut med denna ryska roulette för hälsan!
Nu kan det återigen vara aktuellt med sena sovmorgnar och ännu senare kvällar.
Prima liv för en kvällsmänniska!
Piiz/ Antoine
Piiz/ Antoine
Bitterhet varar längst
Jag var på fest härom helgen och hade återigen turen(?) att hamna i ett sådant där smått utomkroppsligt tillstånd där jag är så där fruktansvärt trevlig att jag skulle vilja krypa ut ur mitt eget skinn, beställa in en berka och slå mig ner bredvid mig själv och bara explodera i ett moln av trevlighet! MEN! Något sådant går ju inte för sig så istället gjorde jag det bästa möjliga och praktiserade jag mitt sociala lyte mot den kvinnliga omgivningen.
Efter att ha gått på pumpen en gång (jag såg ingen ring på något av hennes fingrar) skred jag till verket med plan två. Även här var "motståndet" av den mycket trevliga kalibern och jag tyckte mig även skönja ett motsatt intresse. Ungefär en timmes konversation senare går det upp för mig även här, att det enbart var fråga om fältövning och långt ifrån det skarpa läge jag hade förhoppningar om.
Det var då det hände.
Mitt tålamod tog slut och jag beslöt mig för att vara mig själv för en stund.
Så i ett meningsutbyte om svårigheterna att få de stora pusselbitarna i livet att gå ihop plockade jag fram min nyvunna devis och levererade lagom skämtsamt:
"De må finnas olika sätt att se på glaset men livet... det är alltid halvtomt" .
Och vips hade jag nu fått snacket att plötsligt handla om min bitterhet istället! Och tvärtom mot alla naiva livsbejakare därute vill jag här och nu slå ett slag för det som många tar i sin mun som bitterhet! Bitterhet i lagom dos är i min mening en djupt roande egenskap som skänker värdefull karaktär till människor vars personlighet annars skulle vara lika innehållsrikt som ett "tabula rasa" (oskrivet blad för er som inte orkar googla).
Personer som likt min lågstadiefröken envist hävdade att det minsann inte fanns något dåligt väder, bara dåliga kläder var och är helt enkelt urbota korkade eller så är de rädda för att se saker och ting från dess rätta sida. Om det nu inte finns något dåligt väder, varför är du själv inte utomhus på rasten när det snöar, din världsfrånvända lågstadielärare? Och har du någonsin hört någon som väljer att överge den svenska sommaren för att åka på regnresa? VA!?
Vad jag säger är bara att bitterhet kan vara en ynnest likväl som det säkert kan föra en del människor till enrummaren med lock i förtid.
Efter att ha gått på pumpen en gång (jag såg ingen ring på något av hennes fingrar) skred jag till verket med plan två. Även här var "motståndet" av den mycket trevliga kalibern och jag tyckte mig även skönja ett motsatt intresse. Ungefär en timmes konversation senare går det upp för mig även här, att det enbart var fråga om fältövning och långt ifrån det skarpa läge jag hade förhoppningar om.
Det var då det hände.
Mitt tålamod tog slut och jag beslöt mig för att vara mig själv för en stund.
Så i ett meningsutbyte om svårigheterna att få de stora pusselbitarna i livet att gå ihop plockade jag fram min nyvunna devis och levererade lagom skämtsamt:
"De må finnas olika sätt att se på glaset men livet... det är alltid halvtomt" .
Och vips hade jag nu fått snacket att plötsligt handla om min bitterhet istället! Och tvärtom mot alla naiva livsbejakare därute vill jag här och nu slå ett slag för det som många tar i sin mun som bitterhet! Bitterhet i lagom dos är i min mening en djupt roande egenskap som skänker värdefull karaktär till människor vars personlighet annars skulle vara lika innehållsrikt som ett "tabula rasa" (oskrivet blad för er som inte orkar googla).
Personer som likt min lågstadiefröken envist hävdade att det minsann inte fanns något dåligt väder, bara dåliga kläder var och är helt enkelt urbota korkade eller så är de rädda för att se saker och ting från dess rätta sida. Om det nu inte finns något dåligt väder, varför är du själv inte utomhus på rasten när det snöar, din världsfrånvända lågstadielärare? Och har du någonsin hört någon som väljer att överge den svenska sommaren för att åka på regnresa? VA!?
Vad jag säger är bara att bitterhet kan vara en ynnest likväl som det säkert kan föra en del människor till enrummaren med lock i förtid.
Så bejaka er bitterhet, gott folk. Våga säg som det är istället.
För ni vet vad det är man säger:
För ni vet vad det är man säger:
"Ärlighet varar längst, om än aldrig särskilt länge".
Eder Antoine.
