Idag var jag på föreläsning på universitet, Lars Ohly talade om konsten i samhället ur ett demokratiperspektiv. Som den kulturarbetare jag är, kände jag att detta måste höras. Nog om detta nu, Ohlys tal var det som fastnade i huvudet, men på näthinnan finns en annan bild kvar. Jag har ingen eget foto, tyvärr, men alla som har varit på en föreläsning känner igen dem. De där människorna som kommer lite för sent in, eller går strax innan föreläsningen är slut. Det kan väl vara ok i sig, man kan ju ha en mängd giltiga skäl att göra så.

Men de jag talar om är de som ska ta sig in eller ut ur salen på ett ”diskret” sätt. Diskret betyder alltså för dem, till att börja med; krumma ryggen som en 90-åring, sedan med autistisk tågång, antingen i ultrarapid eller i snabbt tempo rycka fram över golvet med så höga knäuppdragningar att käken får agera stoppled istället för höftkulan. Denna förflyttning utsmyckas med ett extremt fastfruset och förskräckt leende.

Allvarligt, det här måste vara det mest kontraproduktiva man kan göra om man ostört ska smyga omkring bland en samling tysta och koncentrerade människor. För hur brukar folk reagera när andra beter sig underligt, man kollar ju! Tipset är; gå normalt så kommer inte folk att bry sig, går du som om du spelar efterbliven i en Stefan &Krister-buskis så får du lite oönskat uppmärksamhet.

/Mz