Jag har under de senaste veckorna sett min så kallade frisyr förvandlats till ett mash-up av risig borst som ser ut att tillhöra en medelålders Gun Britt som sedan länge har en fast och trygg anställning på försäkringskassan. 

Det var alltså dags att bege sig till en av Västerås hetaste salong för en hårvårdsbehandling. Mina förväntningar var uppskruvade på max och jag hade förväntat mig en kundfokuserad hårkonstnär direkt från Tony & Guy´s huvudkontor med avancerade klipptekniker som endast ett fåtal i världen behärskar.

När jag slår mig ner i stolen astrött med mitt risiga barr och tittar in i spegel som är bestyckad med vansinnigt starka lampor slår det mig att – Gud jag ser ju död ut, och det var inget vackert lik. Men vem ser fräsch ut nyvaken och med 20 000 Lumen i fejan.

I alla fall så börjar vi prata om hur jag vill forma kvasten samtidigt som standardfrågorna haglar och jag var inte upplagd för att berätta om en utbildning som ingen människa kan förklara vad den handlar om.  Jag försöker förgäves få en professionell åsikt och bolla lite idéer med min talangfulla stylist, men tydligen funkar det mesta och jag får inte så många kreativa infallsvinklar som jag hoppats på. Jag ger upp och tänker att jag tar med en bild nästa gång, vid denna tidpunkt vill vi båda bara få det hela överstökat.

Efter lite mer småprat så kommer det fram att min skulptör är från Hällefors, en ännu mindre håla än jag själv är ifrån och alltså inte från London futuristiska utvecklingsavdelning inom hårtrender.

Hon får fria händer att klippa klart och jag tänker positivt att

– det är ju kul med något annorlunda och hår växer ju ut.

Till hennes försvar ska jag säga att jag var en bedrövlig kund med noll motivation till kommunikation.

Ska nu bara hitta rätt bland hårprodukterna och lära mig att tygla min nya koaffyr så blir det nog bra.

Såhär såg jag alltså ut innan klippningen.



och såhär blev resultatet



//Matz

Efter det i månader har pågått en helt patetisk dialog i mitt huvud finns det nu längre ingen återvändo. Jag har kommit upp med de mest substanslösa bortförklaringar till att inte snöra på mig löparskorna.  Jag har aldrig någonsin tidigare i mitt liv någonsin legat på så få antal träningstimmar som jag gör nu, typ fyra timmars motionerande i veckan med badminton och innebandy, vilket varit till förmån för andra saker naturligtvis, men ska nu försöka få till en beteendeförändring. 

 

Resonemanget har gått ungefär såhär;

September - Börjar när terminen kommit igång ordentligt. Terminen kom igång, men inte jag.

December – Börjar träna efter jul. ”Fick förhinder”

Januari - Börjar träna efter nyår. ”Snön ligger fortfarande kvar”

Mars – Börjar träna när våren kommer. ”Det är fortfarande blött i spåren”

April – Nu är det dags! ”Sopbilen har inte borstat gatorna än, ligger lite grus kvar”

Nu är ursäkterna slut och anmälan till Milspåret gjord!



Ska bara ta det sista steget



så ska det nog kunna se ut såhär den 25e maj i Stockholm



Blodomloppet i Västerås 2009, 5 km, blev en fjärdeplats på tiden 18:38

//Matz

Jag vet att Anton har sett fram emot ett Mayhem bland de lärde in The Big L som saknar motsvarighet. I den gamla bruksorten Västerås har han hypat Lund som festfenomenet med potential att få Thomas Jisanders eftermiddag på Troppan att framstå som en blek saga från en barnbok.

Anton har tidigare beskrivit Östergötland som landskapet med den absolut snyggaste kvinnliga befolkning, men för någon vecka sedan reviderade han sin demografiska analys och placerar inte helt oväntat Lund på en ohotad förstaplats och ett paradis för en blond kille med fetisch för smala ben. 

 

Jag hoppas verkligen du får en vansinnigt spårad kväll, men det kommer inte vara några problem.

Med kvaliteter som få besitter och en helt oemotståndligt charmig personlighet så är det lugnt.

Det är du som är behållningen!!

Gillar dig! Ha de riktigt bra i helgen!

//Matz

Gårdagens talkshow gick väl helt ok. Manus följdes inte, Matz glömde vilka aktiviteter vi har. Vi vann inte mot rektorn trots toppning av laget (Kanske inte var toppning ändå?). Men lik förbannat fick vi gratis mat och öl vilket inte är fel.

Skulle lägga upp ett gäng bilder på varianter på skägget som försvann häromdagen. Men mitt minneskort/kamera börjar bli tjurigt och vill formatera. Det är ju inte bra. Så vet inte vad jag ska göra riktigt... Blir bildlöst för stunden i vilket fall. Men ni har nog vant er.

Nu dödsstudier till skära-sig-i-handlederna-musik. Borde fixa en hel massa annat också. Suck! Jag är dödsstressad och panikslagen. Är sååååååå mycket...
 
//Thomps

I eftermiddags ”erbjöd” Linn mig att ta hand om hennes sista maskin tvätt, mot fisk & skaldjursgryta i kompensation, jag antog dealen.   Ur ett folkhälsoperspektiv skulle man kalla en sådan handling för praktiskt socialt stöd. Anledningen till bytet är att Linn hellre investerar i sin hälsa än sin hygien och helt sonika åkte och tränade.

Eftersom det återstod två timmar av tvättiden passade jag själv på att vaska lite. När klockan närmar sig sju och tvättiden är över så är jag på väg ner till tvättstugan. Faktum är att klockan är lite för nära sju då min egen klocka går några minuter efter. Så när jag kommer ner till dörren och för "droppen" över den hypermoderna digitaliserade bokningsboxen så står det 19:02 på displayen och jag hör hur apparaten avger ett högljutt elektroniskt hånskratt, samtidigt som jag hör ett hjärtskärande rop på hjälp genom betongväggen från mina persedlar som är tillfångatagna i torkskåpet.

Förtvivlat går jag upp till lägenheten för att påbörja Operation Laundry. Min plan går helt enkelt ut på att skamset beskriva mitt misstag i ett brev och tejpa upp på digiboxen, det stod nåt i stil med

”Hej!

Du som börjar tvätta klockan 19:00 var snäll och ring mig på nummer 070...  så ska jag ta ut min tvätt, jag kom två minuter försent och blev utelåst

/Matz"

19:33 har ingen ringt än och jag går ner i källaren eftersom den fascistiska datalådan öppnar igen om nästa tvättare inte loggat in i 30 minuter efter avtalad tid.

I trapphuset möter jag en smilande brutta med en lapp i handen som glatt meddelar att dörren till tvättstugan står öppen när jag avslöjat att jag är författare till skamskriften.

Mina kläder är chokade men oskadda, de är också lite uttorkade, men det var ju lite av syftet med det hela. Det blir ett glatt återförenande i alla fall och de hänger nu tryggt i garderoben.

Fisk & skaldjursgryta smakade utmärkt, men vet inte om den var värd all oro.

//Matz

Chacha!

Ni har redan i förmiddags fått en bild av hur en del av min dag sett ut. Ska nu leverera tre till bilder som är talande för dagens utfall.

Vi inleder med träningspasset:


Jag tror det är fler än jag som känner likadant gällande konditionsträning. Efter att inte ha tränat på länge (i vanliga fall någon vecka, i mitt fall nu typ ett halvår) så kommer de första passet någon slags formtopp. Glad i hatten håller man igång tills kroppen hinner ifatt en och chocken kommer. Det vill säga man inser hur jävla dålig man är...

Efter träningspasset åt jag:


Det här må vara den sämsta rätten jag någonsin "lagat". Jag har ju trots allt relativt utvecklade smaklökar. Men idag så tröt kreativiteten och jag anpassade mig efter rådande studentkultur. Nudlar med tonfisk. Tillägg till den underbara bilden ska väl då vara att det från start var typ 18 tomater, å vattnet är smaksatt med citron, till detta åt jag även två fullkornsbröd. Så inte helt pjåkigt för att vara mitt sämsta...

Det mest positiva med dagen:



Jag själv. Är ju bara snygg och smart helt enkelt. Dagens outfit:
Jeans: Ijin.
T-shirt: Acne.
Jeansjacka: Wrangler.
Skinnjacka: Köpt på myrorna.
Glasögon: Armani
Till det här hade jag typ converse-look-a-like från J.Lindeberg.

Nu hemmakväll.... Skriva lite på boken kanske?

//Thompi